Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer
Frida Stranne

Det som vi nu fick bevittna har aldrig tidigare inträffat

Foto: MCIS / XINHUA / POLARIS/IBL POLARIS

Uttryck som ”historiskt” och ”ett nytt kapitel” blir lätt utslitna en dag som denna. Men det som vi nu bevittnat i Singapore är sannerligen både historiskt, spektakulärt och en stor bedrift. 

Detta är en krönika. Analys och ställningstaganden är skribentens.

Trumps egna superlativ som han själv generöst alltid slänger sig med och som oftast är långt mer ord än faktisk handling, är plötsligt inte enbart överdrifter. En gemensam kommuniké med löfte om kärnvapenavveckling och ett möjligt fredsavtal mellan Nord- och Sydkorea är något alldeles extra. Detta även om det papper som skrivs under är vagt formulerat och en hel del är motsägelsefullt och oklart i Trumps efterföljande pressträff. Något liknande har trots det aldrig hänt tidigare.

 Och det var inte ödmjukhet utan två tämligen gränslösa personer med uppblåsta egon som krävdes för att komma till den här punkten. Det blir något surrealistiskt när man betraktar det utifrån och ser två ledare som för inte så länge sedan kallade varandra för det ena okvädesordet efter det andra och då liknelsen med en sandlåda låg nära till hands. Nu har vi plötsligt en hårdnackad diktator och en kontroversiell president som talar om att de gemensamt har skapat ett nytt kapitel för fred och avvärjt risken för 20, 30, 40 eller kanske 50 miljoner (!) människors liv (Trumps ord från presskonferensen). Och plötsligt framstår det ut som att ingen av dem längtat efter något annat än fred. Men man får vara lite försiktig med att dra alltför långtgående slutsatser av detta i dag . 

Kanske är det så att båda två har insett och dessutom precis samtidigt, att de har mest att vinna på att få till ett avtal trots den sköra balansgång de måste gå under lång tid framåt när många stora frågor ska hanteras. Men det är inte en lätt resa de har framför sig. Hur mycket av kärnenergiavvecklingen ska vara klar innan sanktioner kan lyftas och hur långt vågar Nordkorea gå utan att se att USA å sin sida menar allvar skapar ekonomiska lättnader för landet. Och hur mycket kan USA lita på att Nordkorea inte kör bluffspel? Vi har sett olika lättnader i sanktioner tidigare utan att USA fått vad man blivit lovad i gengäld. Vad händer om Kina lyfter delar av sina sanktioner tidigare än Trump tycker är lämpligt? Frågorna är långt många fler än svaren och de saker som kan gå fel är oräkneliga. 

Men optimismen visste inga gränser vid pressträffen i dag. Det var inte förvånande då det i Trumps värld bara finns totala fiaskon eller extraordinära framgångar. Men när han hävdar ganska bestämt att nedrustningen kommer att påbörjas omgående liksom att han vet att Kom Jung-Un vill göra allt som Trump sagt åt honom, så skapar det ändå skyhöga förväntningar som kommer bli svåra att införliva. Trumps egen önskan om att dra tillbaka amerikanska trupper från regionen för att spara pengar har han inte heller något större medhåll för på hemmaplan. Trump är visserligen som han själv säger en annan typ av president än någon tidigare och hans tidigare hot om att ödelägga hela Nordkorea har förmodligen bidragit till att få Kim Jung-Un till förhandlingsbordet så han har hittat ett sätt att pressa fram förändring. Han måste även ha erbjudit något bra för att nå fram till sådana eftergifter som Nordkorea nu säger sig villiga att göra. Men vi vet samtidigt att Trump kan ändra sig lika snabbt som vinden och att sådana här processer inte är så enkla som han vill få dem att framstå. 

Han själv säger att han i förhandlingarna inte behövt kompromissa bort något amerikansk mål utan att man ska få igenom det man efterfrågar. Han spelar högt och kritiserar sina företrädares oförmåga utan att erkänna att det krävs många detaljer som sammanstrålar för att genombrott ska kunna göras. Hans kritiker menar att han legitimerar en av världens mest hårda diktatorer samtidigt som han vänder ryggen mot sina allierade och det skrämmer många. Det ligger mycket i de farhågor detta väcker. 

Farhågorna innebär inte att vi inte ska glädjas åt att de här båda länderna nu har träffats och relationerna tinat upp. Men vi får samtidigt inte glömma bort att den förhandlingsteknik som ledde hit likaväl hade kunnat sluta i en militär konfrontation och att det kommer att krävas många kloka människors sansade och balanserade diplomatiska ansträngningar för att ro detta i hamn hela vägen. Låt oss då hoppas att intentionerna på båda sidor är så goda som de framtår och att de båda ledarna kan lägga band på sina impulser att hoppa på varandra om något krånglar.