Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer
Frida Stranne

Det krävs mer för att förändra maktrelationen i ett samhälle

Efter dagar av protester och sammandrabbningar mellan polis och demonstranter har demonstranterna i Seattle i USA ockuperat en del av stan.
Black Lives Matter-manifestation i USA på lördagen.Foto: USA TODAY NETWORK / USA TODAY NETWORK/SIPA USA SIPA USA
Black Lives Matter-manifesation på lördagen.Foto: USA TODAY NETWORK / USA TODAY NETWORK/SIPA USA SIPA USA

Den rasism och de strukturella ojämlikheter som afroamerikaner lever med är inget som kommer att lösa sig genom en polisreform eller för att politiker knäböjer i den amerikanska kongressen. Orättvisorna är djupa och många och kräver omfattande förändringar. Frågan är om USA är redo för det?

Detta är en krönika. Analys och ställningstaganden är skribentens.

Det kan låta lite väl pessimistiskt. Varför inte bara svepas med i glädjen av att det faktiskt verkar hända något nytt i det amerikanska samhället som en konsekvens av den polisbrutalitet vi än en gång fick se med egna ögonen i filmen där George Floyd sakta kvävs till döds. Det är helt klart så att sociala medier har potential att förändra maktrelationen i ett samhälle. Och nu är det många människor ute på gatorna - även vita - och attityderna förändras ganska radikalt också bland majoritetsgruppen (vita). Symboliska handlingar som att Nascar slutar använda sydstatsflaggan och polisutbildningar görs om är givetvis inte verkningslösa. Men återigen - det krävs långt långt mycket mer än så. Och risken för bakslag är överhängande.

De faktiska skillnaderna mellan vita och svarta i USA är enorma och dessa skillnader segmenterar stora delar av den afroamerikanska gruppen i utanförskap. Exempelvis hade medianhushållet bland vita amerikaner 2018 tillgångar på 130 800 dollar. Motsvarande siffra i gruppen svarta var 9 590 dollar. Afroamerikaner med collegeutbildning hade mindre tillgångar än vita utan motsvarande utbildning. Svarta äger därtill bara 1 procent av markarealen i USA trots att de utgör tretton procent av befolkningen. Svarta är även överrepresenterade i amerikanska fängelser, delvis för att de begår fler brott givetvis (utifrån sin situation av frustration, hopplöshet och drogmissbruk) - men också av helt andra skäl som bottnar i ren rasism. Svarta döms till hårdare straff än vita för likvärdiga brott, svarta män löper 2,5 ggr större risk att skjutas till döds av polis än vita, detta trots att svarta i lägre utsträckning är beväpnade när de skjuts. En svart man som dödar en vit person löper elva gånger högre risk att dömas till döden än en vit man som dödar en annan vit man. Svarta har också drabbats stenhårt av olika straffrättsliga reformer som antagits för att ta krafttag mot småbrott och som skapat en ohållbar ökning av antalet svarta unga män i fängelse. 

Skillnaderna i levnadsvillkor mellan vita och svarta är alltså fortfarande 2020 inte bara ett uppenbart utan mångbottnat problem.​Och inte något där svarta bara kan ”skärpa till sig” för att rätta till. Och även om man kan peka på att varje våg av mer omfattande protester har lett till förändringar av betydelse, att afroamerikaner successivt fått det bättre - så är bättre något relativt. Den hårda kampen som pågått i hundratals år har inneburit att man rört sig från slaveri, via ett system av lynchningar och lagfäst diskriminering - till att den lagliga segregeringen upphörde. Men segregeringen och diskriminering har fortsatt i andra och mer implicita former. Den sista kända person som lynchats till döds var för övrigt Michael Donald så sent som 21 mars 1981 i Mobile, Alabama (!) och hatbrotten mot svarta har ökat kontinuerligt sedan man fick den första färgade presidenten 2009. 

Rasismen och den strukturella diskrimineringen har​alltså en tendens att omskapas och dyka upp i nya skepnader när de mest uppenbara felaktigheterna avslöjas. Det började redan efter slaveriet avskaffades då en ny form av utnyttjande av obetald arbetskraft (läs svarta) flyttades över till fängelserna, Jim Crowelagarna 1876-1965 syftade sedan till och med till att upprätthålla segregeringen men i modern tid har det​fortsatt - om än det skett mer implicit genom nya diskriminerande system - retoriskt inlindade i ”krig mot droger” och kriminalitet. Något som en lång rad profilerade personer både bland demokrater och republikaner nu alltså erkänner. Skevheterna är så många och så inkorporerade i hela samhällskroppen att frågan om hur man ska hitta en väg ut inte har några givna svar. 

Parallellt med problemens komplexitet bör man inte heller bortse ifrån de motreaktioner som kan följa av att afroamerikaner nu flyttar fram sina positioner - även om dessa backas upp också av väldigt många vita. Spänningarna i det amerikanska samhället är som beskrivits många gånger flerdimensionella och förvärras i kölvattnet av den pågående pandemin. Beväpnade rasister i USA är måhända ingen stor grupp men det behövs inte många för att ställa till oreda. Risken för afroamerikanernas rättviseanspråk är också att fokus snabbt kan flyttas bort från den frågan som väcktes genom George Floyds död - till något helt annat. Problemen i USA är som bekant många just nu och drabbar inte alls bara svarta. Och att vita protesterar sida vid sida med sina afroamerikanska systrar och bröder är inte samma sak som att de är beredda på att göra nödvändiga uppoffringar för att​ på allvar skapa en jämnare ekonomisk och politisk maktstruktur. 

Men självfallet kan det också vara så att ett nytt och revolutionerande steg - bort från strukturell diskriminering och rasism - faktiskt blir en långsiktig konsekvens av de överväldigande protester vi nu bevittnar. Framför allt om inte svarta själva måste bära hela förändringen utan att många vita kommit till insikten att de måste vara del av den. Låt oss hoppas det. För alla amerikaners skull.