Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer
Frida Stranne

Den amerikanska drömmen är hotad – och Donald Trump strör salt i såret

NYVALD. Donald Trump, några veckor efter att han valts till USA:s 45:e president, i samtal med fabriksarbetare i Indianapolis.Foto: EVAN VUCCI / AP TT NYHETSBYRÅN

För ett år sedan nu i dagarna gick jag över Time Square i New York. Klockan var runt 02:30 på natten och platsen var i det närmaste öde. En flagga var hissad på halv stång och tystnaden var på något konstigt sätt bedövande.

Har man varit på Time Square så vet man att det är en plats som alltid lever. Men nu hade Donald Trump precis blivit vald till USA:s 45:e president och på Manhattan var det få som firade.

Detta är en krönika. Analys och ställningstaganden är skribentens.

Några kvarter bort, vid hotellet jag bodde, som råkade vara samma plats där Trump haft sin valvaka, dånade däremot ljudet av skrik och skratt. Men det var inte glädje i den bemärkelse som brukar omge en valseger. Det var mer skadeglädje och skränande löften om att sätta Clinton i fängelse och göra upp med Washington som ekade mellan husen.

Den där splittringen som syntes så tydligt den natten, den alltmer hätska kampen mellan grupper i det amerikanska samhället och det uttryckta hatet och misstron amerikaner emellan har vi sedan valdagen förra hösten sett komma till uttryck på många sätt. Men viktigt att tydliggöra är att varken polariseringen, missnöjet eller frustrationen började med Donald Trump. Faktum är att den pågått en längre tid utan att så många tagit notis om utvecklingen. Trump däremot, han både profiterade på den under sin valkampanj och har fött den med nytt bränsle sedan han tillträdde. Detaljer om Trumps persona och hans alla besinningslösa och obegripliga utspel han gjort under året som gått till trots, vad vi bör fokusera på är vad den här konfliktytan i USA uppstått från och framför allt vad det kan leda till framåt.

Amerikaner har trott på och slitit hårt för att uppnå sina drömmar

I en debattartikel i SvD i augusti 2012 skrev jag om de risker jag såg med den redan då tilltagande polariseringen och framför allt misstron till den amerikanska drömmen och vad det på sikt skulle kunna skapa för konfliktdynamik i det amerikanska samhället om inte makthavarna tog det på allvar. Min poäng då precis som nu var att själva kittet i det som gjort USA till världens största ekonomiska och militära supermakt, idén om att alla kan förverkliga sina drömmar bara de jobbar hårt nog (’the american dream and the idea of the self made man’), höll på att lösas upp i sina konturer.

Förstår man inte den funktion dessa idéer haft för innovation, entreprenörskap och framför allt amerikaners låga förväntningar på staten, så är det svårt att se vad ifrågasättandet av den amerikanska drömmens giltighet gör med samhällsdynamiken. Men om man uppfattar vilken enorm kraft dessa bärande idéer har utgjort för företagsamheten och tillväxten förstår man också vad som riskerar att hända när delar eller helheten börjar ifrågasättas. Att amerikaner trott på och slitit hårt för att uppnå sina drömmar, och detta utan att kräva så mycket av samhället om man misslyckas, har skapat en grundläggande social och politisk stabilitet samt hållit den ekonomiska motorn i gång.

Trump dödar allt som har med ett livskraftigt samhälleligt samtal att göra

Så länge man tror att drömmen går att uppfylla är man beredd att offra mycket och slita ont. När allt fler i stället börjar ställa sig frågan om den där drömmen, den där möjligheten att skapa en trygg framtid för mig och mina barn, verkligen är nåbar för mig själv och kommer fram till slutsatsen att man nog är lurad, att man gått på en myt som inte längre gäller, då rör sig samhällskittet som två jordskorpor vid en jordbävning. Kombinerar vi det med ökad oro för att USA tappar initiativet och styrkan på den världspolitiska scenen och en globalisering som många känner osäkerhet inför, så har vi en välkomponerad gryta för tilltagande social oro och allvarliga inomstatliga slitningar.

Donald Trump har inte gjort mycket annat sedan han tillträdde som president än att strö salt i det här såret. I en tid när många amerikaner känner vilsenhet och rädsla för vad som väntar runt hörnet och behöver en enande vision framåt, har han valt att elda på misstro och hat. Mot medier, mot muslimer, mot allt och alla som inte håller med honom. Han dödar allt som har med ett livskraftigt samhälleligt samtal att göra och livnär sig i stället på konflikten utan att verka förstå att hans skrämselpropaganda är precis det rakt motsatta vad USA behöver för att hitta en väg framåt i en global ekonomi som ställer nya krav. Om man ska hindra USA från att bli ännu en stormakt som faller samman inifrån, behöver man ett ledarskap som formulerar en politisk agenda som är anpassad för en ny tid och som flertalet känner sig inkluderade i (och nej, Clinton hade sannolikt inte varit en sådan enande kraft).

Om det politiska ledarskapet i USA inte lyckas med att formulera en gemensam framtid för USA:s olika grupper och delstater riskerar man inte bara tappa fart ekonomiskt där allt fler kommer ifrågasätta om de är en del av ett drömsamhälle eller en dystopi och agera därefter. Över tid kan den uppdelning som vi nu ser i snart sagt alla politiska frågor få långt mycket värre konsekvenser.

Redan i dag ser vi stora skillnader mellan röda och blåa stater vars ideologiska och lagfästa principer på flera sätt skapar olika samhällen beroende på var i USA du bor. Det är inte alls otänkbart på lite längre sikt att delstater vill bryta sig ur federationen eller att det blir våldsamma konfrontationer mellan rasmässiga, ideologiska, kulturella, religiösa och/eller olika sociala klasser. Grupper som uppfattar det mesta i vardagen diametralt olika. Därtill, sedan inledningen av 2010-talet har enbart 1/10 amerikanerna sagt sig ha högt förtroende för politikerna i DC. Ytterligare misstro och förakt för ”det politiska etablissemanget” i kombination med ovan skulle kunna hota grunden i det vi nu känner som det robusta amerikanska politiska systemet.

Inte ens inom de båda stora partierna kan man kompromissa och nå enighet i frågor av avgörande betydelse

Men Washington står handfallet inför denna utveckling och få verkar lyssna på kraven på förändring som har skallat högt ända sedan Obama valdes på löftet om ”change”. Det tydligaste tecknet på det under det gångna året är oförmågan från det republikanska partiet att rösta igenom olika reformer, trots att man har majoritet i båda kamrarna. Inte ens inom de båda stora partierna kan man kompromissa och nå enighet i frågor av avgörande betydelse. Föga troligt då att man ska lyckas skapa en miljö i samhället som manar till enande.

Det är inte unikt för Trump att spä på konflikter eller att han inte fått igenom så stora lagändringar som han lovat. Trump är ett symptom på en sjuklig samhällssjäl och ett politiskt system som inte förmått ta hand om avarterna utan placerat dem i centrum. Men det fria fall Trump nu försätter landet i gör inget annat än spär på allt det som var problematiskt redan innan han klev upp på den politiska scenen. I det långa loppet är det detta som är det mest oroande, mer så än hans oberäknelighet och barnsliga karaktärsdrag. Även om det ena inte funnits utan det andra.