Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer
Frida Stranne

Biden kan inte lösa det stora problemet i USA

Demokraternas presidentkandidat Joe Biden vill återuppbygga USA:s ekonomi efter pandemin och ger återigen president Donald Trump en känga för hur han hanterat pandemin.
Joe Biden.Foto: MATT SLOCUM / AP TT NYHETSBYRÅN
Donald Trump på ett av sina stora valmöten.Foto: EVAN VUCCI / AP TT NYHETSBYRÅN

Det finns inte något annat land som bevakar USA så mycket som vi gör här i Sverige. Jag vet att jag – när vi för inte så länge sedan kunde resa utomlands – ofta slogs av frånvaron av USA i andra länders medier. Minns exempelvis när jag var i Japan samtidigt som Donald Trump i november 2017 och fick veta det genom att Expressen ringde mig och ville ha en kommentar om hans statsbesök där. I japanska tv-kanaler syntes inte mycket av Trump. Här bevakar vi därtill amerikanska val som vore det våra egna.

Detta är en krönika. Analys och ställningstaganden är skribentens.

Trots det säger sig många svenskar förstå förhållandevis lite av det som händer i det amerikanska samhället. Det är ett dåligt betyg till rapporteringen men det är sannolikt också ett resultat av att många svenskar tar del av en mycket begränsad del av USA. Manhattan eller Floridas stränder är inte representativa, lika lite som Hollywoodindustrin och TV-serierna vi konsumerar.

Den känslomässiga pendeln avseende vad man tycker om USA svänger också kraftigt bland svenskar i takt med att administrationerna i Washington byts ut. Många blir positivt inställda när en demokrat blir president och aviga när det är en republikan. Epoker med en president Reagan, Bush Jr eller Trump uppfattas dessutom inte sällan – (även av bedömare) – som ”misstag”. Som att amerikanerna har ”tänkt fel”. ”Misstagen” följs av en president Clinton eller Obama som ställer allt tillrätta igen. Vi andas ut i tron att demokratiska presidenter tar USA tillbaka till vad som uppfattas vara ”det riktiga” USA. Det USA man insupit på ett trendig hak över en klassisk hamburgare i San Fransisco. 

2016 tänkte amerikanerna enligt den svenska tankemodellen väldigt fel. De var så ute och cyklade att de råkade välja en narcissistisk pajas som ville bygga murar, sänka skatter för de redan snorrika, tillsätta konservativa domare som med en svensk kompass har uråldriga uppfattningar. En som ser staten som något som står i vägen för individens möjligheter. Han ville dessutom sätta USA först och omförhandla alla möjliga avtal med omvärlden. Till och med lämna klimatavtalet som ju ”alla vet” att vi måste hålla oss till. Att amerikaner inte begrep sitt eget bästa var uppenbart för många som tittade undrande utifrån - med sina svenska glasögon på näsroten. 

Efter Trump hoppas nu en stor majoritet svenskar på Joe Biden. Räddaren i nöden. För vad kan egentligen gå fel med en anständig, varmhjärtad herre 77 plus som ägnat hela sitt liv åt politiken och har en massa erfarenhet som Trump saknat? En person som dessutom har en livshistoria som kan få den mest hårdhudade att fälla en tår och som står upp mot vapenvåld och rasism. En som vill att alla ska få sjukvård som behöver det och som vill skapa en hållbar miljöpolitik. Det är lika naturligt att han är den bästa kandidaten som att vi äter färskpotatis på midsommar. Då kan vi gilla USA igen.

Men vad är det i grunden som Biden förväntas rädda USA ifrån? Dem själva? En betydande del, alltså tiotals miljoner människor tycker ju trots allt att Biden är ett lika stort problem som andra tycker att Trump är. De anser att avtal bör rivas, fler vapen ska finnas och staten hålla sig undan det mesta. USA har dessutom rört sig i en riktning av extrem ojämlikhet, skarpare polarisering, mer korruption och förlorade drömmar under de senaste fyra decennierna – trots att de politiska administrationerna skiftat i färg (senaste 44 åren har haft 24 år med republikansk president och 20 år med en demokrat). Alla presidenter har flyttat till Washington med löftet om att ena nationen –bara för att fyra eller åtta år senare lämna ett ännu mer splittrat land till sin arvtagare. 

Jag förstår alla som hoppas att Trump snart ska få lämna plats åt en annan president och som lägger stor tilltro till att det ska innebära en viktig kursändring. Oavsett om man står till höger eller vänster eller någonstans däremellan politiskt så finns det goda skäl att vilja se ett annat politiskt ledarskap i Vita huset. För många spelar det – fullt begripligt – inte någon som helst roll vem det blir bara den nuvarande ”galenskapen” får ett slut. Och visst kommer det göra skillnad på några viktiga sätt om det inte är Trump som är president i fyra år till. Men bara på vissa begränsade sätt.

Det finns skäl att komma ihåg att Trump representerar strömningar i USA som är lika verkliga som protesterna vi sett i vår. Deras politiska agenda försvinner inte för att Trump flyttar ut från Pennsylvania Avenue. Det är grupper som ser liberaler som ett större hot än både klimatförändringar och pandemier och Trump kommer säkert att ge dem bränsle att fortsätta kampen mot vänstern om han förlorar.

Och häri finns kärnproblemet. För varje mandatperiod tenderar liberala och konservativa dras allt längre isär. Ju mer utrymme en sida får desto starkare blir motståndet från den andre. Ingen accepterar längre när ”den andre” har politisk majoritet. Och vad än flertalet svenskar må tycka om demokratiska politiker, så är USA inte vad vi eventuellt vill att de ska vara – det är både det ena och det andra. Och djupt splittrat. Joe Biden kan inte lösa det problemet om han så slår knut på sig själv. Och vinner han i november – är det bara fyra eller åtta år tills vi står här förvånade igen.

Vita huset har siktet inställt på smittskyddsexperten Anthony Fauci, efter att Donald Trump har riktat alltmer kritik mot honom.