Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer
Frida Stranne

2018 kan bli kvinnornas år i amerikansk politik

Hillary Clinton.Foto: JOE SOHM/REX/SHUTTERSTOCK / JOE SOHM/REX/SHUTTERSTOCK/IBL REX FEATURES

Rekordmånga kvinnor planerar att ställa upp i val på alla politiska nivåer i USA höst. Men tidigare ”kvinnoår” i amerikansk politik (1984 och 1992) ledde bara till små framsteg. 

En berättigad fråga är därför om vi kommer att få se reella politiska framsteg för kvinnor 2018 eller om det än en gång bara är höga förväntningar som inte införlivas? 

Detta är en krönika. Analys och ställningstaganden är skribentens.

Den kvinnliga representationen i olika folkvalda funktioner på såväl stats-, delstats- som lokala nivåer i USA är fortfarande 2018 en ganska dyster syn. Sammanlagt finns det lite över 520 000 politiskt tillsatta positioner i USA. Inte i någon kategori av alla de olika politiskt tillsatta uppdrag som finns utgör kvinnor en högre andel än 25 procent. Avseende flertalet funktioner och i synnerhet de ”högsta” mest ansedda posterna är siffran ännu lägre. 

Exempelvis är andelen kvinnliga guvernörer i de olika delstaterna bara 12 procent (6 av 50) och av alla 30 000 borgmästare som finns runtom i USA är bara 21 procent (1 362) kvinnor. Inte heller i kongressen är siffran högre än 19,8 procent kvinnor (22 av 100 senatorer och 84 av 435 kongressledamöter).   

Men kanske händer något nu. Inte minst efter #metoo och de olika kvinnomarscher som under det gångna året har samlat hundratusentals kvinnor hoppas nu många på ett reellt genombrott av såväl antalet kvinnor som ställer upp och blir valda som för att frågor som engagerar kvinnor ska få en större plats i debatten. Och någonting håller på att hända runtom i USA där det rapporteras om att fler kvinnor än någonsin kandiderar och där de kvinnliga gräsrötterna blir allt mer engagerade och kräver förändring.

 

LÄS ÄVEN: Frida Stranne analyserar Trumps första presidentår: ”Ekonomin går bra men USA är mer slipprat nu”

 

Förhoppningarna om substantiella förändringar är däremot inte något nytt. Redan 1984 talades om året som skulle bli ”The Year of the Women” i amerikansk politik. Politiska bedömare hade identifierat att flera miljoner fler kvinnor än män förväntades rösta i presidentvalet och trodde att det skulle påverka antalet kvinnor som skulle känna sig manade att kandidera. När den demokratiska presidentkandidaten Walter Mondale därtill för första gången utsåg en kvinnlig vicepresidentkandidat (för ett av de stora partierna), Geraldine Ferraro så blev entusiasmen och förhoppningarna stora. Men Mondale förlorade kampen om Vita huset mot Ronald Reagan som vann en jordskredsseger. Inga stora genombrott gjordes för kvinnor generellt under Reagan förutom att han utsåg den första kvinnliga HD-domaren, Sandra Day O’Connor 1981.

Walter Mondale och Geraldine Ferraro-. Foto: AP / AP

Diskussionen om kvinnor tog ny fart några år senare och 1992 blev det år som i efterhand pekats ut som något av kvinnornas politiska genombrottsår eftersom fler nya kvinnliga ledamöter och senatorer än någonsin både kandiderade, vann sina respektive partiers nomineringar i olika delstater och röstades in i den amerikanska kongressen

Men uppgång och rekord i all ära, i praktiken innebar det bara att 24 kvinnor tog plats i representanthuset och tre nya kvinnliga senatorer röstades in. Det tredubblade visserligen antalet kvinnliga senatorer men i antal får det anses blygsamt. Sammanlagd andel kvinnor i kongressen blev då 6,2 procent (!) vilket inte kan ha imponerat på många.

Viktigare var det kanske däremot att det innebar ett perspektivskifte där kvinnor som valde att kandidera inte längre avfärdades eller ifrågasattes på samma sätt som många upplevt tidigare. Ökningen av den kvinnliga representationen har emellertid fortsatt gått väldigt trögt och USA har en förhållandevis låg andel kvinnor jämfört med andra västdemokratier. Inte förrän 2005 nådde andelen kvinnor i kongressen över 15 procent och 2016 när Hillary Clinton blev första kvinnliga presidentkandidaten (för ett av de dominerande partierna) och fler kvinnor än någonsin kandiderade i olika delstatskongresser blev utdelningen förhållandevis skral. Man lyckades inte komma över den magiska gränsen på 25 procent i delstatskongresserna som man hoppats på och sammantaget har således andelen kvinnor i politiken legat ganska stilla under det senaste decenniet.

Orsakerna till detta finns det många teorier om och det mesta handlar givetvis om klassiska barriärer såsom sexism (som man inte orkar utsätta sig för eller får nog av), att få kvinnor uppmuntras av andra partiprofiler eller inte får lika tydligt stöd i sina kampanjer. Kvinnor tvivlar också i långt högre utsträckning på sin förmåga att ta politiska uppdrag och vinna val. Detta trots att forskning visar att kvinnor som faktiskt väljer att ställa upp har nästan lika stor chans att vinna som män. 

Att sakna politiska förebilder spelar alltid en viktig roll och gör det svårt att bryta mönster, liksom familjesituation och traditioner. I stora områden i USA har man en mer traditionell familjesyn än vi exempelvis har här i Skandinavien och det amerikanska välfärdssystemet ger långt sämre förutsättningar att satsa på en politisk karriär då det är dyrt med barnomsorg och väldigt kort betald föräldraledighet (om någon). 

 

LÄS ÄVEN: Frida Stranne om Trumps twittrande: ”Diplomati på lägsta nivå”

 

Ronald Reagan och Sandra Day O’Connor.Foto: / AP

 

De som ändå hoppas på ett verkligt genombrott 2018 lyfter fram lite olika aspekter som talar för att något är på gång. De senaste årens utveckling i många delstater och republikanernas valframgångar de senaste åren har bland annat satt ”kvinnofrågor” på sin spets genom att omsvängningen i en allt mer konservativ riktning gör att kvinnors rätt att bestämma över sin reproduktion än en gång uppfattas hotas (i många delstater har det redan blivit mycket svårt att genomföra abort). Attityden som Trump samtidigt visat gentemot kvinnor har gjort att många vaknat till och nu säger att sexismen måste få ett slut. Demokraterna har traditionellt lockat fler kvinnor och många resursstarka kvinnor röstar på demokraterna varpå det vi nu ser kanske främst är en våg av motstånd mot den konservativa omsvängningen som mobiliserar kvinnor (men det finns givetvis också andra rörelser och konservativa kvinnor är väldigt entusiastiska över Trump) 

Så det surras helt klart mycket om kvinnliga kandidater runtom i USA just nu. Flera organisationer jobbar med ny och frenetisk energi för att få fram fler som är villiga att kandidera och när de väl bestämt sig också stöttar kandidaterna på olika sätt. Man fokuserar också på att mobilisera tänkbara kvinnliga väljare att ta sig till valurnorna. Men när jag talar med olika kvinnliga bekanta i USA är det en mix av hopp och uppgivenhet som karaktäriserar deras berättelser från ”marken” varpå utgången inte alls är självklar. 

I slutändan kommer en viktig aspekt vara om de kvinnliga protesterna vi sett håller i sig och verkligen motiverar fler kvinnor att gå och rösta, liksom om man samtidigt ser det som angeläget att lyfta fram kvinnor genom att välja att lägga sin röst på just dem.

Det är nu upp till bevis för såväl finansiärer, partiprofiler, kändisar och medierna att lyfta och spegla kvinnors vardagsfrågor och ge plats i debatten åt dem som vågar utmana gamla strukturer och som tar fighten för en mer jämställd politisk maktfördelning. Det är många, inte bara kvinnorna själva som måste gå från ord till handling.