Frida Boisen

"Viktigt meddelande till SD och KD"

Foto: Ylwa Yngvesson

Hej SD och KD. En upplysning om vad barn behöver: Kärlek och trygghet. Det är inte svårare. Sluta vara mot förslaget att singelkvinnor ska få inseminera sig i Sverige. Er föräldrapolitik är ett hån mot alla singelföräldrar.

Detta är en krönika. Analys och ställningstaganden är skribentens.

Ni menar säkert väl. Ni vill att varje barn ska få växa upp med två föräldrar. Det kan förstås vara skönt att vara två som uppfostrar och älskar ett barn. När man inte sovit en hel natt på ett halvår för att ens älskade bebis kolikskriker. Det är skönt att vara två när ditt barn går igenom en trotsålder och du tvivlar över ditt föräldraskap. Det är skönt att vara två. Men vet ni. Det går bra att vara en förälder också. Själv växte jag som liten upp bara med min mamma. Från det att jag bara var ett par månader tills när jag skulle börja skolan fanns ingen pappa i mitt liv.

Han var en fjärran skuggfigur. En farbror som bodde på andra sidan landet, som hälsade på någon enstaka gång. Jag kallade inte honom pappa. Han var ingen pappa. Inte för mig. Inte då. Han tog inget ansvar. Han var inte där när jag började gå, när jag fick tänder, när jag började prata, när jag skulle lära mig rätt från fel. Men det var mamma.

Hon läste inte bara ett kapitel i boken, när det var dags att natta. Hon lärde mig om respekt för andra, om omtanke, kärlek, ansvar, självförtroende. Och nej, hon hade inte mycket annat stöd. Hennes föräldrar bodde 120 mil bort. Och mammas blygsamma lön räckte inte till någon barnvakt.

Men vet ni vad? Jag tror inte mamma hade något emot det. Jag tror hon älskade att vara min mamma.

Hade jag mått bättre om jag hade haft en far där? Som ni verkar tro.

Inte nödvändigtvis. Jag har varit med om det också. Allt blir inte rosa bara för att det plötsligt finns två föräldrar. För mig innebar ett nytt försök av mina föräldrar att bli tillsammans när jag var sju år, nätter av gråt, en konstant känsla av att något var fel, svek, bråk, tallrikar som flög i väggen. Bara för att ge er en liten vink om hur mitt liv plötsligt blev.

Jag lovar. Det var inte bättre. Jag kan ärligt säga att jag inte en enda sekund som barn, hade tyckt synd om mig själv för att jag inte hade någon pappa i mitt liv. Jag hade nämligen allt: En förälder som älskade mig av hela sitt hjärta. Som gav mig kärlek, trygghet, som vände på slantarna, gav mig god mat, kläder och en rostig, begagnad cykel.

Jag och mamma var lyckliga. Vi hade det fint, vår familj om två.

Snälla SD och KD. Förminska inte den kärleken och tryggheten mellan en förälder och ett barn. Sluta tro att det måste finnas två föräldrar för att få en kärleksfull, trygg familj.

Slut på meddelandet.