Frida Boisen
Vi som ville uppfostra så jämställt. Vad hände? Hur kunde vi landa i så könsstereotypa mallar?
Vi hade tur. Jag är oändligt tacksam. Vi fick två barn. En flicka och en pojke. Men för oss, självklart först och främst: Två barn. Två individer. Inte två kön.
Tro mig när jag säger att vi verkligen vill uppfostra våra barn till två jämställda människor. Som ska känna att de kan bli vad som helst, att de kan välja vilka intressen de vill, vilka förebilder de vill, vilka sporter de vill.
Så satt de där en dag och lekte med Playmobil tillsammans. Eller ja. Hon byggde världar med hästgårdar och bondgårdar, med djurfamiljer och människor som med varm hand tog hand om sina djur. Han byggde arméer och återgav amerikanska inbördeskriget, hur nordstatarna slogs mot slaveriet. Han ville inte ha vanliga barnböcker om vikingar. Han ville ha vuxenfaktaböcker och lära sig om rustningar. Jag ser redan de första tecknen på ytterligare en generation historienörd, som hans pappa och min pappa.
För att historien skulle bli levande, attackerade hans soldater hennes fridfulla värld där hon övade på att bygga familjer, gemenskaper och ta hand om varandra, djur och natur.
När lillebror anföll hennes idyll ytterligare en gång hördes igen hennes upprörda skrik:
– Men nu förstör du allt!
Till slut slutade de med Playmobil. Helst väljer han nu senaste Fifaspelen på Ipaden medan hon galopperar i Star Stable.
Hur blev de sådana könsstereotypa karikatyrer?
Jag undrar: Är det ens ett misslyckade vi står för som föräldrar? Som samhälle? När han vill prata fotboll och hon vill rida?
Jag inser att vi inte varit ensamma om att fostra våra barn. Vi gör det tillsammans: Vänner, sagor, pedagoger, tv-stjärnor, makthavare, youtubers, barnprogram, journalister.
På ett sätt har vi kanske misslyckats med att uppfostra just de här två att inte falla in i den könsstereotypa normen.
Men ändå. Varför skulle hon tvingas göra något annat? När hon alltid älskat djur och natur. Hon vill ju rida. Och han har alltid älskat historia, alltid älskat fotboll. Ska jag tvinga iväg honom till balettskola? För vem?
Jag struntar i om någon har åsikter om våra barns hobbys. Så länge jag har min sjuårige kille med upprörd röst säga:
– Men tjejer och killar är värda lika mycket. Hur kan de göra så? när vi läser ur tidningen om ojämställda löner.
Så länge jag hör min tioåriga dotter med lika upprörd stämma säga:
– Men all kärlek är ju lika fin. Hur kan de göra så? när vi läser om Putins senaste homofientliga galenskaper.
Så länge jag hör min sjuårige son säga om hur andra kan behandla hans kompis:
– Han har mörkare skinn. Ibland är några dumma och retar honom för det. Det är så himla dumt. Då känner jag bara: Vi är samma. Han och jag. Slit ut våra hjärtan och jämför. De har samma färg. Vi är samma!
Då får jag tårar i ögonen. För att det som är så självklart för dem, inte är det för många vuxna.
Så länge de vet allt det. Aldrig tvekar på det. Så kan jag leva med alla de andra misslyckanden jag står för som förälder.