Frida Boisen
Min nya norska vän är lika gammal som jag. Sex år, glad tjej med två flätor. Jag håller en simring runt midjan, hon med två brandgula armpuffar runt överarmarna. Vi tävlar i att springa, hoppa i och simma över den turkosa hotellpoolen.
Plötsligt i ett hopp, hoppar jag ur själva simringen. Hamnar i poolen, flera meter ut, utan ring.
Första känslan: Förvåning. Det är djupt. Jättedjupt. Och jag kan inte simma. Jag flyter inte utan ringen. Jag försöker! Jag sprattlar och sparkar med benen, försöker ta armtag.
Det funkar. Nästan. Enda problemet: Jag får inte upp huvudet. Mitt ansikte nere i vattnet. Ögonen vidöppna, ser vattenytan flimra förbi mitt synfält. Sen igen hamnar jag under. Under och under. Igen ett kort ögonblick med ena ögat ovanför ytan. Ser solstolar på rad med slumrande solkrämsinsmorda vuxna. En och annan pocketbok höjd mot skyn. Ingen rörelse. Allt stilla. Jag försöker skrika. Men inget hörs. Får ingen luft. Måste andas. Drar in vatten. Tänker: Är det nu jag dör? Drar in mer vatten. Får ingen luft.
Ett tiotal meter bort ligger mamma och pappa som alla andra vuxna. Dåsar i semesterlugnet, pappa förlorad i en spännande pocket. Plötsligt står en norsk liten tjej och droppar vatten bredvid pappa.
– Frida har tappat flytetøj, förklarar hon.
Pappa tittar upp på det norska barnet vid hans sida. Vad var det hon sa?
– Frida har tappat flytetøj! säger hon på nytt. När reaktionen uteblir: Frida har tappat flytetøj!
På ett ögonblick begriper han äntligen. Rusar upp. Tittar mot poolen. I mitten ser han ryggen av sin dotter stilla i vattnet, det långa blonda håret som flyter ut över vattenytan, ansiktet neråt. Han beskriver det senare för mig som ett ögonblick av total skräck.
Just då får jag upp ena ögat och ser pappa springa fram, dyka i och känner sekunden efter hur han lyfter upp min kropp underifrån.
Så nära.
Det tar bara minuter för barn att drunkna. Det är en tyst död. Den låter ingenting.
Våra skrik på hjälp hörs inte under vattnet. Jag har varit där. I den ensamma kampen för luft. Med vuxna bara meter bort. Men just då ingen som ser, ingen som förstår.
Barnläkarens Cecilia Chrapkowskas ord till alla föräldrar på SVT:
“Barn som ligger med huvudet före i vattnet håller på att drunkna. Det tar bara några minuter, sen får barnet hjärnskador som inte går att bota. Och några minuter till så är det kört.”
Jag hade tur. Drunkning är den vanligaste dödsorsaken för barn 1-6 år. Den här stekheta sommaren har 39 människor i Sverige drunknat bara under maj till juni. Mer än en människa som drunknar i vårt land, varannan dag, denna badsommar.
Hittills har fem barn drunknat, redan lika många som under hela förra året, skriver SVT.
Södra Älvsborgs räddningstjänstförbund gick nyligen ut med en pr-film där man beslagtog mobiler från föräldrar som hade mer koll på mobilerna än sina barn på stranden.
Filmen behövs. För föräldrar: Vi kan inte strunta i allt ansvar bara för att termometern går över 30 grader. Vi blir galna i hettan – men det här är bara för sjukt. Hur kan vi bete oss så här, när det handlar om våra barn?
Mobilen på stranden dödar, din spännande pocket dödar.
En drunkning hörs inte. Några minuter och allt är förlorat.
LÄS FLER krönikor av Frida Boisen här