Frida Boisen
– Viktigast av allt gumman: Din kropp är din kropp. Bara din. Det finns ingen annan människa som har rätt att ta på din kropp, så att det känns konstigt eller obehagligt för dig. Oavsett vad den personen säger. Skrik nej och kom till mig och berätta, om det någonsin skulle hända. Jag är alltid på din sida.
Nioåriga dottern nickar. Hon har hört det förut. Sedan hon var liten. För alldeles för många av oss har varit med om redan som barn, att människor med betoning på män, utnyttjar våra kroppar. Tar sig friheter. Tror att våra stjärtar och senare bröst finns där för dem, fritt att ta på.
Första gången för mig var det en snäll gubbe i släkten, som passade på när vi var själva i vardagsrummet, bad mig sätta mig i hans knä. Och sen var de där. Händerna. Över hela min kropp.
Redan som barn vet man, att allt, allt, allt, med den situationen är katastrofalt fel. Varje cell i min kropp skrek i panik. Jag flydde. In i ett badrum. Låste dörren. Grät. Och undrade om jag ska vara så besvärlig att jag skulle förstöra släktmyset och berätta för mina föräldrar vad som egentligen hände.
Skulle jag ens bli trodd? Om mysiga släktingen skulle hävda att allt var ett barns oförklarliga påhitt. Jag var tyst.
I veckan kom så en dom i Norrköpings tingsrätt. En kvinna säger att en man nöp henne i rumpan och att hon då gav honom en örfil. Mannen säger att något rumpnyp aldrig ägt rum. Men att han fick en örfil. Och här kommer det anmärkningsvärda: Rätten konstaterar att oavsett om mannen antastat henne eller inte, så är det oväsentligt: Det finns inget nödvärn mot rumpnyp. Kvinnan dömdes skyldig för misshandel. Mannen går fri.
Signalen är tydlig: Ett rumpnyp som kvinna, får man ta. Det är inget man behöver värja sig emot. Så varsågod män! Ta för er! Kläm på! En liten tillsägelse får ni kanske vara beredda på. Lite artigt. Förstås utan kränkande tillmälen. Man vill ju inte bli dömd för ärekränkning för att man skriker ”ditt jävla as”, ”jävla snuskgubbe” eller ”din perversa jävel vad är ditt problem?”
Nä, ett nyp eller två, det ska vi kvinnor bjuda på. Säger svenska rättsväsendet. Och skyddar än en gång mannens rätt att ta vad han vill ha.
Jag minns för ett par år sedan när jag åkte turistbuss genom öknen i gryningen. Alla skulle av på ett och samma ställe för frukost. Och där står vi i en lång kö, när jag plötsligt känner en främmande hand greppa ett rejält tag in och runt min högerskinka och trycka in och upp.
Raseriet i mig är omedelbart. Jag hinner inte tänka, bara reagera. Jag blir utsatt för ett övergrepp klockan 07 på morgonen. Vänder mig instinktivt om, skriker NO! Och knuffar mannen bakom mig allt vad jag orkar.
Han är inte beredd på reaktionen och tappar balansen, han ramlar bakåt, på en kvinna, som i sin tur ramlar på en man och så plötsligt rasar en sex, sju personer i kön precis som dominobrickor.
Ingen skadade sig som tur var allvarligt. Men om någon hade stukat en arm, då hade alltså jag blivit dömd, om Norrköpings tingsrätt hade fått bestämma. Eller? Det kanske är skillnad på ett litet nyp och en rejäl rumpgrabbning, millimeter från mitt könsorgan. Eller? Och hur är det om en man på krogen på lördagskväll väljer att ta ett rejält tag om mina bröst? Blir jag dömd för misshandel då också, om jag knuffar till honom så han ramlar. Eller gud förbjude, om min hand i en reflex skulle åka upp och utdela en örfil.
Jag är ingen våldsförespråkare. Självklart hade det varit bättre om jag inte hade knuffat den där mannen som tog mig i häcken. Om jag bara skrikit NO. Men chocken över övergreppet, grep tag i mig. Jag ville bara få bort honom och hans äckliga händer direkt.
Reflexen var omedelbar. Han skulle bort. Jag ville värna min kropp. MIN kropp. Som bara är min.
Trodde jag.
Norrköpings tingsrätt verkar föredra att jag ska gå tillbaka att vara den chockade, förskrämda flickan, som upplever övergreppet. Och sedan gråter i tysthet.
Men dit. Får ni mig aldrig.