Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer
Frida Boisen

Plötsligt står man där och – den man älskar är inte kvar

Foto: SHUTTERSTOCK

– Pappa, du får inte dö! sa jag och klamrade mig runt honom i hallen.

Han skrockade och sa:

– Nej, det har jag inga planer på.

Ett par år senare var han borta. För sjukdomar händer, cancer händer. Och plötsligt står man där. Och den man älskar är inte längre kvar.

Detta är en krönika. Analys och ställningstaganden är skribentens.

– Jag är så enormt stolt över dig. 

Pappas röst stockade sig i halsen, en tår rann ner för hans kind och han harklade sig, två gånger, för att försöka få kontrollen över sin röst tillbaka. Det var min 35-årsfest och pappa stod i matsalen och höll ett alldeles för långt tal mitt bland alla mina vänner om mitt liv. Jag lät honom hållas. Inte minst, för att jag i grunden var alldeles för rörd. Tagen av att min pappa stod där och var så stolt och kärleksfull. Och jag tänker, nu när sommaren är här, ägna mig en stund åt det som faktiskt betyder något på riktigt. 

Vad är det finaste någon sa till dig när du var liten? Något som betydde något på riktigt? Jag ställer frågan till han som sitter mitt emot mig på andra sidan frukostbordet. Han som jag delar mitt liv med. Han jag har två barn med. Han jag vill vara med i dag, i kväll och när vi blir gamla. Han tänker efter kort. Och säger sen:

– Det var väl som vanligt morfar.

Min mans morfar Arvid, som jag aldrig mött. Mannen från Värmland som ville upptäcka nya världar. Som lämnade tryggheten för New York och Chicago. Som byggde skyskrapor världen aldrig tidigare sett. Som satt och dinglade med benen högt upp på byggnadsbalkar hundra meter upp i luften, som på det välkända fotografiet av några norska unga män som utmanar ödet under en lunchpaus i arbetet med att bygga världens högsta hus. Min mans morfar Arvid, som valde att vända hem till Karlstad, som blev byggnadsherre i sin hemstad. Min mans morfar Arvid som brann för konst och litteratur. Min mans morfar Arvid, som lät konstnärer få gratis uppehälle, och som tack en gång, fick en byst av sig själv tillbaka, sitt ansikte förevigat i ett exklusivt träslag jag inte kan namnet på.

Min mans morfar Arvid som på äldre dagar la så mycket av sin tid och kärlek på sitt lilla barnbarn Lars. Läste berättelser för honom. Hittade på berättelser för honom. Hälften sanning och hälften krydda, om äventyren när han byggde skyskrapor i USA. Om läget i världen, om att våga lämna allt för att vinna, om att våga bygga sånt folk tidigare bara trott var drömmar, om allt det där andra som finns där ute att upptäcka.

Barnbarnet Lars, uppvuxen vid Värmlandsskogens slut med utsikt över sjön Björken, med en pappa som var bonde och en mamma som var lärarinna, började tidigt drömma. Om världen utanför. Han ville också berätta historier, ville också se mer, trots de vidunderligt vackra vidderna av skogar och sjöar som var hans hem.

– Vad var det finaste någon sa till dig när du var liten, upprepar jag, till han jag lever mitt liv med.

– Det var nog när morfar Arvid låg och dog, och när han sa: ”Det enda jag tycker känns riktigt tråkigt är att jag inte kommer att se vad som händer med dig. För du kan så mycket.”

Orden som bara funnits inombords i årtionden klingar över frukostbordet. Ord en ung pojke aldrig glömde. Jag tar min makes hand.

Samtidigt kommer vår tioåring springandes med Iphonen i handen:

– Nu har alla pojkarna räddats ur grottan! Och deras fotbollstränare!

Ett stort leende i hans ansikte. Arvids ansikte.

Den där bysten i trä, med ansiktet av Arvid den äldre, står i vårt bibliotek hemma.

Ett stort tack till alla er som tänder brinnande drömmar av hopp, nyfikenhet och möjligheter i våra barn. Tack till mannen jag aldrig träffade. Tack Arvid. Och en hälsning från hon som i dag känner hans barnbarn bäst; jag tror att du hade varit stolt.

 

LÄS FLER krönikor av Frida Boisen här 

Logga in för att följa

Det är gratis och går snabbt!