Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer
Frida Boisen

Sluta pracka på kidsen er egen scenskräck

Foto: JONAS EKSTRÖMER / PRESSENS BILD

Lagomfascisterna och janteivrarna slår fast: Luciatågen ska bannlysas! Stressande, läskiga, skrämmande! Jag stönar och undrar: När kan det vara slut på landet lagoms paniska rädsla för att låta barn ta plats. Så vuxna: Sitt ner. Sluta pracka på kidsen er egen scenskräck. Och låt barnen få älska att göra sina röster hörda.

Detta är en krönika. Analys och ställningstaganden är skribentens.

Den stora frågan: Heter det lussebulle eller lussekatt?

Natten går tunga fjät, men sedan något år tillbaka har allt fler skolor övergått till att bannlysa föräldrar på Lucia. Jag läser i ett mail från en skola utanför Stockholm att föräldrarna inte längre är välkomna på lucia.

Allt förklaras med ett barnperspektiv. Och det var inte länge sedan jag var i en skola där det inte nog kunde betonas från skolans håll, innan de unga skulle få sjunga, hur enormt STRESSANDE och LÄSKIGT det kan kännas att stå på en scen.

Men snälla, kan vi piska upp scenrädslan mer för våra barn?

Jag förstår att det säkert är en rad pedagoger och skolledare som säkert bara menar väl, när de försöker skydda barnen för det här enormt farliga; att uppträda på en scen inför andra människor alltså.

Men säg mig, vari ligger det pedagogiska i att överföra fobier till en ny generation?

 

Tror vi att vi får fler att upptäcka och bejaka det lustfyllda i att uppträda? Eller tror vi att vi uppfostrar ytterligare en generation svenskar till panik och fjärilar i magen så fort de ska tala?

Lucia är speciellt. Det är nämligen det första tillfället i livet när vi ställer oss på en scen. Inte för vilka som helst, utan för de som betyder allra mest: mamma, pappa, syskon, kompisar.

Det jag minns bäst: Den bubblande glädjen! Att få skapa något tillsammans – att alla våra röster tillsammans blir något unikt. Att få bjuda på en upplevelse, som bryter mot vardagens grådask.

Istället för att fortsätta mässa jantelagens kraxande fula sång: Tro inte att du är något, tro inte att du är värd att stå på en scen, tro inte att din röst har något värdefullt att lyssna på, sitt ned, sluta tramsa, in i ledet, in i lagom – hur vore det om vi uppmuntrade våra barn att sjunga, att uppträda. Hur vore det om vi fick fler barn att vara stolta över sina röster?

 

Vi hade en dag, som fick sticka ut, som fick vara annorlunda. Vi kallade den Lucia.

Där vi alla, insatspoliser som förskolebarn – för en gångs skull, fick klä ut oss, sjunga och uppträda.

Men nu har lagomfascisterna och janteivrarna gått ihop och satt en stor, fet varningsskylt över hela Luciafirandet.

Att uppträda är något du gör resten av ditt vuxna liv. Varje gång du presenterar något på jobbet, säljer eller lär ut. Att låta våra barn få öva på att göra sina röster höra redan som små, och göra det lustfyllt är en av de finaste gåvorna vi kan ge våra unga.

Och att vi vuxna får lyssna till våra barn, även när inte varenda stämma sitter perfekt: Det, är en av de finaste gåvorna i juletid.

 

LÄS MER: Här kan du fira och följa lucia i Sverige 2018