Frida Boisen

I år får julevangeliet en speciell betydelse – historien är mer aktuell än någonsin

Hörni. Det är jul snart. Och det är ju bra. Ett bra tillfälle ett vara tacksam för allt vi har. För jag vet att jul ska vara klappar, skinka och julgran. Men ibland är det bara tårar. För det är på jul de vi älskat fattas oss som mest.

Detta är en krönika. Analys och ställningstaganden är skribentens.

Det här året. 2015. För mig sammanfattas i en bild. Bilden på Alan, 3 år. Död på den turkiska stranden nära Bodrum. En bild vi aldrig kan glömma. Den kommer att stanna hos oss så länge vi lever.

För sådan är döden. Den gör ont. Särskilt när det drabbar de med hela livet framför sig. Det får ju inte hända. Det går emot allt vi som människor lärt oss. Rädda Barnen först.

Ändå har vi en regering som bara i förra veckan pratade om att behöva stänga Öresundsbron, innan Lagrådet sågade förslaget.


I år kommer julevangeliet att få en speciell betydelse för många av oss som bara gästar kyrkan just den där enda gången per år. För historien som berättats i årtusenden, om familjen på flykt, med en havande kvinna, som inte får rum någonstans, är mer aktuell än någonsin.

När jag sitter där på julottan, brukar jag tänka att det är en vidrig historia. Osannolik. Att man inte skulle låta en gravid kvinna få komma in i sitt hem, om hon inte hade någonstans att bo. Vilken människa gör så?

Så har jag tänkt i alla år. Plötsligt, år 2015, blev frågan otäckt aktuell.


Hela Europa kommer denna jul att fyllas med kyrkor där kvinnor, män, präster och kanske till och med ett och annat barn, kommer att berätta om julevangeliet.

Hela Europa kommer att berätta historien om den havande Maria och Josef som inte fick någonstans att bo, vi kommer att berätta historian i ett Europa med taggtrådsstängsel, och gränspoliser. Ett Europa, där barn flyter i land döda. En vidrigt kall värld. Otäckare än någonsin.

Vi ses, några vänner, runt ett bord, och summerar året som gått. Och det blir mycket död. Nära som lämnat oss för alltid. Och det känns skönt, men smärtsamt, att känna tårarna bränna i ögonen. För jag vet att det för mig, för alltid blir en del av julen. Att inte bara glädjas åt barnens förväntan runt julgranen, utan också, att alltid få gå undan gråta i fred en stund, och minnas de mina som aldrig kommer tillbaka. De som för alltid är borta. Och minnas allt vi betytt för varandra.

Vad jag vill säga: Livet är något att vara extremt tacksam för.


Jul för mig är tacksamhetens högtid. Så låt oss vara tacksamma för allt vi fått. Tacksamma för att vi fötts i ett land i fred och frihet. För det liv vi fått.

Och om vi ska ge i jul. Att vi stryker några av de där klapparna släktingarna ändå egentligen inte bryr ihjäl sig över. Strunta i den. Och ge i stället en gåva till alla de familjer som verkligen behöver.

Din egen familj kan du ge det viktigaste: En kram. Kärlek. Och visa hur mycket du älskar dem.