Frida Boisen
Före och efter #metoo. Ingen kan längre säga ”jag förstod inte magnituden”.
Vi har alla läst de skakande vittnesmålen om sexuella trakasserier, övergrepp och våld, som miljoner kvinnor vittnat om i sociala medier. Facit visar: Mer eller mindre alla kvinnor drabbas.
Allt ifrån barn (pojkar också) på våra förskolor, skolelever, sjuksköterskor, restaurangpersonal, brandmän, kulturarbetare, till tv-personligheter.
Det handlar inte om en isolerad problematik till tv-branschen, om nu någon trodde det.
Däremot ska vi komma ihåg att tv-branschen är en bransch där de flesta inte är tillsvidareanställda. Som en etablerad person i tv-branschen sa till mig häromdagen:
– Självklart har jag sett det här i åratal. Men vi är frilansare allihop.
Outtalat: Jag vågade inget säga. Jag var rädd att vara obekväm. Rädd att inte få nästa gig. Nästa projekt.
LÄS MER: #MeToo – 21 kvinnor delar med sig av sina erfarenheter
Kanske att det är lättare att våga berätta, om du har en anställning.
Men oavsett vart du jobbar, hur trygga anställningar du än har; sexismen finns överallt i samhället. Jag har drabbats, såväl som praktikant som mediechef. Jämställdhetsministern Åsa Regnér berättade för mig i söndags att hon utsatts för sexuella trakasserier när hon ville prata EU-politik.
Ingen flicka eller kvinna går säker. Så kan vi inte ha det.
Gudrun Schyman sammanfattade #metoo på ett tydligt vis: ”Hälften av befolkningen är inte trygg”. Hon har ju rätt. Det vet vi alla nu. Hon manade till politiska åtgärder och kallade det: ”Säkerhetspolitik”. Och visst är det sjukt. Att vi i begreppet säkerhetspolitik tidigare pratat om främmande makter, pansarvagnar och terrorattacker. Men glömt, att hälften av vår befolkning inte är trygg.
– Hjälp mig! Vad ska jag göra då? har flera manliga chefer sagt till mig den senaste veckan.
Första åtgärden som jag ser det. Inte om tre veckor. Utan nu:
Samla all personal. Förklara hur viktigt det är att alla ska känna sig trygga på arbetsplatsen – att det är arbetsgivarens lagstadgade ansvar. Att sexuella trakasserier och övergrepp givetvis inte accepteras och att det är något du som chef ser mycket allvarligt på. Att om någon känner sig utsatt, uppmana personen att ta kontakt med HR-chefen eller närmaste chef.
LÄS MER: 4 av 5 svenska kvinnor har utsatts för sexuella trakasserier
Och ta chansen. Diskutera sexuella trakasserier och övergrepp gruppvis på jobbet och i klassrummet. Prata om hur vi kan förebygga sexuella trakasserier. Inte bara på jobbet eller i skolan. Passa på att prata om vad har du stött på vad gäller sexistiska skämt, kladdande händer på krogen, eller värre. Prata om strategier kring hur vi kan stötta varandra när vi blir utsatta och vad man kan göra i stunden.
Öva på att våga skapa dålig stämning. Hur vi alla måste våga säga: ”Lägg av! Det där skämtet är inte okej”.
Vi behöver inte bara en samtyckeslag. Utan uppenbarligen också se över lagstiftningen på våra arbetsplatser. För det räcker inte att vi alla lämnar in en jämställdhetsplan. Eftersom vi fortfarande har arbetsplatser där kvinnor blir tafsade på.
LÄS MER: Fler utsatta kvinnor ringer hjälplinjer
Det räcker inte att vi har medarbetarundersökningar, om vi glömmer att fråga våra mest utsatta – de med osäkrast ställning på arbetsplatsen; praktikanterna, frilansarna och vikarierna.
Prata om det. Med din familj, med dina söner och döttrar, med din partner, med dina kompisar, med dina medarbetare, spelarna i ditt idrottslag, dina elever, medmänniskan på bussen och restaurangen.
Det är upp till dig och mig nu.
Om ingen skrattar, om du i stället säger ifrån, så slutar sexisten att dra sexistiska skämt.
Där börjar det. Nolltoleransen mot sexism. Nolltolerans mot sexuella trakasserier. Nolltolerans mot sexuella övergrepp.
Nu tar vi fighten!