Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer
Frida Boisen

Boisen: Lär barn det magiska: Eget ansvar

Hur fega och menlösa har svenska föräldrar egentligen blivit? Väx upp! Nu ordnar vi ett bål för curlingborstarna och tänder på. Dags att du som vuxen gör vad varje vettig coach gör: Sätt tydliga mål och riktlinjer. Och lär barn det magiska: Eget ansvar.

Detta är en krönika. Analys och ställningstaganden är skribentens.

Sommarkrönikan

Glad geting: Min man. I dagarna firar vi tioårig bröllopsdag. Leve kärleken!

Sur geting: Att Israel påbörjat en markoffensiv i Gaza.

Kollegan vänder sig om och utbyter en blick med mamman i tågsätet bakom. Tänker att hon nu förstår att han inte vill att hennes treåring ska fortsätta att klättra på hans säte och dra honom i håret. En minut senare klättrar barnet upp igen. Rycker till i håret. Rejält. Får med sig några hårstrån.

Kollegan vänder sig om och säger till mamman: Kan du be ditt barn sluta att klättra på mitt säte och dra mig i håret? Mamman ställer sig upp. Skriker: Va fan vill du att jag ska göra? Han är ett barn!!

I våras kallade en kille min nioåriga dotter för hora i skolan.

Vid ett annat tillfälle omringade ett gäng killar henne och sparkade henne. En av de pådrivande barnen konfronterades direkt av en pedagog. Killen erkände och var ångerfull. Vi ringer till föräldrarna, bättre att reda upp direkt. Att barn gör fel, säger kränkande saker och att vi som föräldrar pratar med varandra, lär barnen att göra rätt, är en naturlig del av föräldraskapet, tänker jag.

Inte här. Mamman i andra änden av luren säger direkt: "Det har min son aldrig sagt". Vi förklarar. Jo, flera hörde. Han har erkänt och bett om ursäkt till såväl barn som vuxna. Mamman hör inte på det örat. Det har inte hänt. Så fortsatte det.

Vi förklarar att det enda vi är intresserade av är att det inte händer igen. Att våra barn kan vara trygga i skolan och att vår dotter varken blir kränkt eller misshandlad igen. Vi möts av en vägg. Vad gör man?

Jag gick med mitt barn till skolan. Pedagogen inledde dagen med ett jättebra samtal i gruppen om det som inträffat. Sa att hon var så besviken efter allt arbete om värdegrunder. "Hur blir det så här?" frågade hon eleverna. Ett jättebra samtal följde.

När de kommit en bra bit på vägen, reste jag mig upp. Sa vems mamma jag var. Att jag vet att ni är bra ungar allihop egentligen. Men. Man säger inte så här till varandra. Och man slår inte någon annan. Det är ett val du och du och du gör. Varje en av er. Varje dag. I dag och i resten av era liv. Hur ni vill vara som människor. Hur ni vill behandla andra. Era skolkompisar i dag och senare era arbetskompisar. De valen. Börjar här och nu. Det är du som väljer. Välj att vara schyst. För de dåliga valen slutar nu.

Knäpptyst i rummet. Såklart såg de att mina ögon var blanka, och lika tydligt hörde de budskapet: Det här är DITT ansvar.

Vi vuxna måste våga kräva ansvar av våra barn. Annars är vi inte vuxna på riktigt. Utan bara små fegisar. Så gör det vettiga: Begrav alla curlingborstar idag. De hjälper inte din unge ett skit. Rätt sorts ansvar däremot, får dem att växa.

Det har varit lugnt i skolan sedan dess. Inga kränkningar. Ingen misshandel. Bara barn som får vara barn. Med ansvar och respekt för varandra.

Logga in för att följa

Det är gratis och går snabbt!