Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer
Frida Boisen

Barnen säger: ”Mamma, jag trodde du var död”

Vår familj bor mitt i hjärtat av Stockholm. Och den här soliga fredagen förvandlas vår varma huvudstadsvardag, plötsligt till kall overklighet, skriver Frida Boisen.

Foto: Tomas Oneborg/Svd/Tt / SVENSKA DAGBLADET TT NYHETSBYRÅN
Poliser springer på Drottninggatan. Foto: Tomas Oneborg/Svd/Tt / SVENSKA DAGBLADET TT NYHETSBYRÅN

Terrorlarm över Stockholm. Våra barn, nio år och tolv år, vet inte om mamma lever eller inte, bara att hon ska befunnit sig något kvarter ifrån lastbilsattacken strax innan den hände. Hand i hand springer de hem från skolan. När polisavspärrningarna släpper, och jag skyndar hem genom en öde stad, slänger de sig rödgråtna om min hals och säger: ”Mamma, jag trodde du var död!”

Detta är en krönika. Analys och ställningstaganden är skribentens.

I vardagsrummet ligger en hockeyklubba i soffan. Den skulle de haft till försvar, förklarar mina älskade ungar. Om terroristerna bankat på dörren.

Nu kommer de – frågorna, känslorna – på en och samma gång. Berättelserna. Hur det var. Att springa där, efter att pappa berättat i luren att en terrorattack skett mitt i vår stad.

För vår familj bor mitt i hjärtat av Stockholm. Och den här soliga fredagen förvandlas vår varma huvudstadsvardag, plötsligt till kall overklighet. Gatorna öde, polisavspärrningar, helikoptrar.

Och för vår familj: Två oroliga barn. Som inte kunde få hem sina föräldrar direkt. Själv var jag mitt i city. Stod först på en scen när allt hände. Och därför tog det några långa minuter extra för min familj att förstå att jag var säker. Minuter som säkert kändes som år för mina käraste.

 

LÄS MER: Lastbil har kört in i folkmassa i Stockholm

 

Medan jag var beordrad av polis att hålla mig kvar i byggnaden mitt i city, fick barnen den tydliga ordern av sin pappa: ”Ett terrordåd har skett. Nu gör ni exakt som jag säger: Gå hem från skolan direkt, håll handen, undvik folkmassor, var uppmärksamma, lås in er hemma, öppna inte för någon, håll er borta från fönstren.”

Barnen som precis haft sin sista lektion för dagen får strax innan olika besked när de undrar om helikoptrarna ovanför skolan. En pedagog säger som det är: Att en lastbil kört in i människor på Drottninggatan. En annan pedagog säger:

– Slå på nyheterna när du kommer hem, så får du veta.

Förhoppningsvis säger hen så för att personen ifråga själv inte vet. För vet man, tycker i alla fall jag att det alltid är bäst att vara rak och ärlig mot barn. Även när det är hemskt. Även när en människa väljer att ta en annan människas liv. För barn är precis som vi vuxna. Vi är samma. Barn vill veta. De är experter på att syna halvinlindade lögner. Så behandla barn med samma respekt du gör vuxna. Säg sanningen. För barn har exakt samma frågor som oss. Hur kunde de hända? Varför? Vem? Kommer man att ta fast den eller de som gjorde det?

Det vettiga, i min bok, är att svara precis som det är.

Har man inga svar, bekräfta, spegla. Säga: ”Jag vet inte vem som gjorde det. Jag vet inte varför, jag förstår inte heller hur man kan göra så. ”

Och när barnen säger:

– Jag hatar terrorister.

Säga: ”Jag förstår det. Men vet ni, jag tror det bästa är, om vi inte låter deras hat mötas av hat. Utan visa att vi, i den här staden, vårt Stockholm, i vårt Sverige, väljer kärlek. Väljer omtanke. Väljer att fokusera på det, när hatet slår hårt emot oss.”

Försöka att lyfta fram hoppet, istället för att förstora eller piska upp rädsla. Så när sonen säger:

– Tror du att de kommer att ta fast den eller de som gjorde det?

Då svarar jag:

– Ja, det både tror jag, och hoppas jag.

Det kom många frågor under fredagskvällen. Under middagen, i soffan, under läggningen.

 

LÄS MER: Bris: Så pratar du med dina barn om terror

 

Just den här kvällen gosar vi ner oss allihop i samma säng. Jag tror vi alla känner samma behov av att vara extra nära. Säga extra många gånger till varandra att vi älskar varandra.

Mitt i den där bamsigaste av alla kramar, när vi kramas alla tre, barnen och jag. Då säger nioårige sonen:

– Tillsammans är vi starka.

Och dottern säger:

– Vi ska aldrig låta hatarna vinna. Vi tänker inte vara rädda. Då har de vunnit.

Då får jag en liten tår i ögat.

Älskade ungar. Ni är det klokaste som finns.

I all vidrighet och sorg, känner jag just då ett hopp för framtiden.

Logga in för att följa

Det är gratis och går snabbt!