Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer
Fredrik Sjöshult

Våldtäktsdömde Göran Lindbergs nio skratt

Här greps Göran Lindberg.Foto: OKÄND
Kriminalgåtan Lindberg lämnar bara korta svar och mitt intryck efter att ha träffat honom i en hästhage blir att skratten säger mer än orden som kommer över hans läppar, skriver Fredrik Sjöshult.Foto: SUVAD MRKONJIC
Göran Lindberg.Foto: ANETTE NANTELL / NANTELL ANETTE DN PRESSENS BILD
Göran Lindberg.Foto: ANETTE NANTELL / DN DN_PRB

Göran Lindberg skrattar nio gånger under vårt drygt åtta minuter långa samtal.

Han skrattar åt våldtäktsoffren, Kriminalvården och rättsväsendet som han under 40 år var en del av.

– Vilka offer, undrar han när jag frågar om hans brottsoffer.

Kriminalgåtan Lindberg lämnar bara korta svar och mitt intryck efter att ha träffat honom i en hästhage blir att skratten säger mer än orden som kommer över hans läppar.

Detta är en krönika. Analys och ställningstaganden är skribentens.

Mannen som kör traktorn i en hästhage är en av de största gåtorna i svensk kriminalhistoria. Jag läste först om honom på 1990-talet då han blev känd som jämställdhetskämpe inom polisen och hånad som ”Kapten Klänning” och har senare följt rapporteringen om de vidriga sexbrott som han utsatte unga kvinnor för.

Frågorna till honom har varit många men Göran Lindberg, 73, har vägrat att ge några svar efter rättegången och överraskningen blir därför total när han kliver ur traktorn och svarar på frågor i åtta minuter. Samtalet avbryts inte av honom utan av en bilist som måste passera på vägen från Lindbergs hästgård.

Han skrattar nio gånger som svar på svåra frågor under samtalet men skratten tycks inte bottnat i blyghet. Han tycker uppenbarligen att frågor om offer, fängelsetiden och motsättningen mellan brottet och hans tidigare roll som nyckelperson inom rättsväsendet är något som kan skrattas bort.

Göran Lindberg visar inte på något sätt att han förstår allvaret i det han dömts för.

Han visar ingen medkänsla för de offer som i rättegången berättat om lidandet efter att ha mött honom.

På väg mot Göran Lindbergs gård lyssnar jag på nytt på den utmärkta P1-dokumentären ”Den fastspända flickan” med flickan som kallas ”Nora”. I rättegången dömdes Lindberg för att ha utsatt henne för en grov våldtäkt. Hon var 17 år gammal när hon våldtogs, hennes självskadebeteende hade drivit henne till att skära sig på armarna och i rättegången påpekade åklagaren att Lindberg borde förstått att hon var utsatt.

Lindberg skrattar när jag frågar om ”Nora” och kallar henne för ett nedsättande omdöme. Jag påpekar att det fanns stödbevisning i form DNA efter deras möte och han konstaterar då frankt att det stämmer att han var där.

Det är svårt att förstå att en person med 40 års erfarenhet av rättsväsendet och som sett till att rättvisa skipats bland annat i rollen som polischef nu helt saknar respekt för polisutredningen och domen.

Den så kallade jämställdhetskämpen ”Kapten klänning” skrattar åt kvinnorna som han utsatt för sexbrott.

Han tycker att domen var fel och under fängelsetiden blev det därför ingen vård för hans del. Kriminalvårdens motto ”bättre ut” kan därför inte ha fått något fäste på Göran Lindberg och han skrattar själv åt att han döpt om säkerhetsanstalten Saltvik till Saltkråkan. Det märks att han är nöjd med skämtet. Han avtjänade stora delar av sitt straff på Saltviks säkerhetsavdelning Fenix som en skyddsfånge eftersom hotbilden mot honom på anstalt bedömdes vara hög.

Göran Lindberg väljer att stå kvar och prata med mig trots att jag kommer från Expressen som har ägnat stort utrymme åt hans brott genom åren. Han väljer att inte avsluta samtalet och även om hans svar är kortfattade gör hans skratt att jag förstår kriminalgåtan något bättre: Han tycks helt sakna förståelse för lidandet hos de kvinnor som vittnat om hans övergrepp.

Mitt intryck är att han står kvar eftersom han är stolt över att föräldrar låter sina ungdomar vara på hans hästgård. Han verkar nöjd med att kunna leva vidare i förvissning om att de runtomkring gården tror att han är oskyldig.

Göran Lindbergs attityd lämnar en isande känsla efter sig.

Han är inte sexbrottslingen som valt att börja jobba på exempelvis ett lager efter avtjänat straff, han berättar i stället att han har ett 50-tal ungdomar på hästgården.

Och han gör ingen ansats att be brottsoffer om ursäkt utan ställer i stället den retoriska motfrågan: ”Vilka är offer?”