Fredrik Sjöshult
Listan över särskilt utsatta områden är en dyster och hopplös läsning. På två år har bara ett område tagits bort från listan – Gårdsten i Göteborg. 22 områden finns fortfarande kvar och i Ronna i Södertälje noterar polisen att utvecklingen gått åt fel håll.
Bakom begreppet ”särskilt utsatt område” döljer sig ett parallellsamhälle – ett skuggsamhälle – med ”hög koncentration av kriminella”, öppen droghandel, våld och skjutningar, svårigheter för polisen att sköta sitt uppdrag och trakasserier mot de som väljer att samarbeta med polisen.
Flera kommuner vill att polisen ska mörka listan med särskilt utsatta områden. Kommunalråd har klagat på att listan skrämmer bort investeringar på de utpekade platserna och att listan späder på en stigmatisering av samhället.
Problem kommer att föda problem med den inställningen.
Tre av 22 områden på listan ligger i Botkyrka söder om Stockholm – Fittja, Hallunda/Norsborg och Alby. Erik Åkerlund är lokalpolisområdeschef i Botkyrka. Han uttrycker sig diplomatiskt om att han kan förstå att listan inte är gynnsam för kommunen men poängterar att den gör att polisen kan prioritera de problem som finns.
Det märks att polisen inte gillar kritiken mot listan. Det är polisens ”skyldighet” att göra kartläggningen, anser Linda H Staaf, chef för nationella operativa avdelningens underrättelseenhet. Hon förklarar att polisen väljer öppenhet för inte riskera att listan skulle komma ut ryktesvägen.
I samhällsdebatten har särskilt utsatta områden som Rinkeby, Rosengård och Hammarkullen också kallats för ”no-go-zoner” – ett begrepp som Åkerlund avfärdar med emfas när jag nämner det efter att listan presenterats. Han har själv arbetat i Södertälje, Järvaområdet väster om Stockholm och nu i Botkyrka och garanterar att polisen aldrig avstått från att ingripa.
Men där polisen tidigare behövde mobilisera en hel grupp för att göra ett rutiningripande kan det i dag räcka med att en vanlig polispatrull utför uppdraget eftersom det på flera håll har lugnat ned sig.
Polisen får ett annat bemötande i dag, konstaterar Åkerlund, och ger en bild av en tystnadskultur som börjar luckras upp. Nu kan polisen få hjälp med tips om åt vilket håll en gärningsman flytt eller vart en knarkhandlare gömt droger.
Det är positivt men gängens rekrytering av springpojkar är fortsatt oroande.
De svagaste barnen utnyttjas i det parallellsamhälle som byggts upp av de kriminella nätverken för att sköta narkotikaleveranser och utföra våldsbrott. De yngre riskerar inte lika långa straff som de äldre och lockas med att ”brösta en fyra för att bli en hundra gubbe” (ta ett kortare straff på fyra år för att få en högre position i gänget).
När jag för en tid sedan pratade med en före detta gängledare som nu sitter i fängelse varnade han för att de längre fängelsestraffen för vapenbrott gör att gängens behov av springpojkar som bär vapnen kommer att bli större.
Och det gör att min oro för dessa skuggsamhällen ökar.
LÄS MER: Boende i Gottsunda: Vi vågar inte gå ut i mörkret