Fredrik Sjöshult
Brottsförebyggande rådets presentation av jämförelsen mellan dödliga skjutningar i Sverige och andra europeiska länder var lika torr som dramatisk.
Det var regeringen som ville ha svar på om utvecklingen i Sverige verkligen var unik – och svaret blev värsta tänkbara.
Tidigare har statistiker duckat för att det är svårt att jämföra olika länder på grund av att rättsväsendet har olika redovisningsmetoder.
Men nu har Brå med hjälp av jämförbar ”dödsorsaksdata” lyckats ta fram relevanta siffror för antal dödade i skjutningar jämför med befolkningens storlek i respektive land.
På bild efter bild avslöjas nakna fakta om hur de dödliga skjutningarna ökat lavinartat här – och hur Sverige under de senaste tio åren skiljer ut sig från resten av Europa.
Diagrammen är bedrövande:
• För tio år sedan låg Sverige och Danmark på samma nivå i fall med dödligt våld med skjutvapen men efter en rad tuffa lagar mot gängen har skjutningarna i Danmark minskat och Sverige har nu dubbelt så många dödsoffer efter skjutningar.
• Sverige har nu också fler dödliga skjutningar än Tyskland per capita. Jämförelsen är intressant eftersom även Tyskland har haft en stor migration på senare tid men också en helt annan polistäthet.
• Siffrorna avslöjar också att länder på Balkan och i Östeuropa har lyckats slå tillbaka mot den organiserade brottslighetens dödliga våld bättre än Sverige.
När Brå konstaterar att ”det har hänt förr” att skjutningar utvecklats åt fel håll i ett land jämförs Sverige med ”1980-talets USA”.
Det säger mycket om hur illa det är.
För oss som läser de flesta polisutredningarna om skjutningar i Sverige känns Brås slutsatser av den svenska situationen igen:
En del av skjutningarna förklaras av konflikter som bottnar i makten om lokala drogmarknader.
Men lika vanligt är att hämnd föder hämnd som föder hämnd i oändliga våldsspiraler där de som skjuter till slut har en vag koppling till den ursprungliga konflikten.
Vad är lösningen?
Socialtjänst, skola och polis måste självklart fånga upp unga på väg in i kriminalitet tidigt. Det pågår en skrämmande nyrekrytering till gängen som måste stoppas med breda insatser i samhället.
Tystnadskulturen måste brytas. Brottsoffer och vittnen måste känna sig trygga med att berätta vad de vet för polisen. Det ska inte löna sig för kriminella att tiga i förhör och lägga fram en berättelse i rättegången som friserats efter polisutredningen.
Alla möjligheter som står till buds för att övervaka och avlyssna kriminellas mobiler måste utnyttjas. Encrochat-avslöjandet var ett lyckoskott men nu är det nya appar och mobiler som måste knäckas.
Men framför allt handlar det om att Sverige behöver fler poliser.
Det är bra att vapenlagarna skärpts så att en gängkriminell som grips med ett dödligt vapen häktas direkt och får ett rejält straff.
Men om fler potentiella mördare ska stoppas för kontroller krävs fler poliser.
För att våldsspiralerna ska stoppas tidigt krävs också fler våldsutredare. Det har funnits rapporter om att utredningar om mordförsök vid skjutningar läggs på hög och det är oroväckande eftersom de ofta är en del av en pågående våldsspiral.
Polislönerna har länge varit för dåliga och poliser har lämnat yrket. Platser på polisutbildningarna står också tomma. Erfarna utredare har rekryterats av säkerhetsfirmor och försäkringsbolag.
Samtidigt vittnar poliser om att de sitter fast med för mycket administrativt arbete. Enligt Polisförbundet motsvarar pappersarbetet 1 900 polistjänster och en lösning skulle kunna vara fler civilanställda.
Polisen skulle också snabbt kunna fylla på med fler civila utredare och andra som kan ta hand om uppgifter som det inte krävs polisexamen för.
En snabb utbyggnad av polisen kostar pengar men det är nog dags att politikerna också öppnar plånboken om inte Sverige även i fortsättningen ska vara värst i Europa.