Fredrik Sjöshult
Polismördaren i Göteborg döms till åtta års fängelse av tingsrätten. Det är logiskt med tanke på rättspraxis. Om det är rimligt ska jag återkomma till, men först några ord om straffdebatten efter mordet som på en del håll utgått från att domen skulle blir fyra års sluten ungdomsvård.
Jag har full förståelse för att systemet med sluten ungdomsvård är ifrågasatt. Behandlingsresultaten och säkerhetsproblemen med rymningar och fritagningar på de slutna ungdomshemmen är skäl nog för att kräva en förändring.
Fallet med 16-årige Abdirizak Osman som dömdes för gängmordet på en pizzeria Rinkeby och bara fick tre års sluten ungdomsvård är ett annat exempel på att systemet inte fungerar. Han har fritagits men riskerar ändå inte att behöva avtjäna ett längre straff.
Han var yngre än polismördaren, men mordet var en del av en gängkonflikt där det är känt att yngre används för att ”brösta” straff för grova brott.
Straffpraxis är inte anpassat till en tillvaro där unga begår den här typen av brott och utnyttjas av äldre i gängen eftersom de som utförare kan dra nytta av ungdomsrabatt i domstolarna.
Att döma en 17-åring till fyra års sluten ungdomsvård blir också fel med tanke på att det innebär att den dömda kommer vara myndig under tre av ungdomsvårdens fyra år.
Men fyra års ungdomsrabatt var ändå inte aktuellt efter polismordet i Göteborg och det har förvånat mig att det använts som ett slagträ i debatten.
Grova brottslingar under 18 år kan dömas till fängelse om domstolen anser att det finns ”synnerliga skäl” att inte bara döma till sluten ungdomsvård. Det gäller de absolut grövsta brotten.
Om det handlar om ett mord som skulle gett livstids fängelse finns det en tydlig tabell för hur långt straffet blir:
En 15-åring kan dömas till 3,5 års fängelse och en 16-åring till 4,5 år.
Den som är över 17 år kan dömas till sex års fängelse, men här finns det mer utrymme för att också döma ut ett strängare straff.
Göteborgs tingsrätt slår fast att mordet på polismannen Andreas Danman – och mordförsöket på en ung man i gängkonflikten i Biskopsgården före mordet – ska straffas med fängelse eftersom det finns synnerliga skäl.
Det motiveras med de allvarliga brotten men också att han återfallit i grov brottslighet. Han är tidigare dömd till sluten ungdomsvård för mordförsök.
Straffvärdet för hans brottslighet är livstids fängelse, enligt tingsrätten, och enligt straffpraxis innebär det åtta års fängelse för polismördaren.
Straffet är också logiskt mot bakgrund av att Göteborgs tingsrätt nyligen dömde en annan 17-åring till åtta års fängelse. Han dömdes för att ha mördat för att få en högre status i gänget.
På en punkt är tingsrättens dom en besvikelse: Det saknas fortfarande svar på om 17-åringen förstod att Andreas Danman var en polis. Enligt domen går det inte att dra den slutsatsen.
”Det har däremot inte framkommit något i målet som tyder på att NN (mördaren) har haft något bakomliggande motiv att attackera vare sig Andreas Danman som person eller polisen i allmänhet”, skriver Göteborgs tingsrätt.
Andreas Danman färdades på en mörk moped som inte var polismärkt och han var mörkt klädd. Han hade inte gul reflexväst på sig. Hans chefer har i mordutredningen förklarat att det fortfarande var ljust vid skottlossningen och att reflexväst bara används vid mörker.
Det har gjort att mördarens försvarare ifrågasatt att motivet var att skjuta en polis.
Åklagaren har pekat på att Danman körde långsamt, att andra vittnen såg hans polisemblem och att det var allmänt känt i området att poliser patrullerade på moped.
Jag utgår från att domen kommer att överklagas till hovrätten och att detta hamnar i fokus där – och att åklagaren då framhärdar sitt krav på tio års fängelse.
Oavsett om mördaren var medveten om att han sköt en polis eller inte skulle straffvärdet landa på livstids fängelse. Det gör att även hovrätten skulle ha svårt att döma ut tio års fängelse med tanke på den straffpraxis som tingsrätten utgått från.
Därför vore det intressant om straffpraxis för grova ungdomsbrott prövas av Högsta domstolen.
Straffen för grova ungdomsbrottslingar är ändå i akut behov av en modernisering.
Polismördaren i Göteborg, som redan är en grov återfallsbrottsling, kommer att bli villkorligt frigiven efter fem år och fyra månader.
Med tanke på häktningstiden innebär det att Kriminalvården får mindre än fem år på sig att försöka få återfallsförbrytaren på rätt köl.
Det är tveksamt om det räcker – och det väcker frågor om dömda som inte är färdigvårdade, och fortfarande bedöms vara farliga, verkligen ska släppas ut med tanke på återfallsrisken.