Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer
Fredrik Sjöshult

Polisens realityserie är ett rejält klavertramp

Bild ur polisens serie.
Foto: Polisen

Ett barn som hörs i bakgrunden när polisen griper en misstänkt brottsling.

Gnäll över att maten blir kall när larmet går.

Polisens egen realityserie är ett rejält klavertramp som lyckligtvis försvann.

Detta är en krönika. Analys och ställningstaganden är skribentens.

Jag förstår syftet med tv-serien ”Ingripandepoliserna”: Att göra att fler blir intresserade av att söka sig till polisyrket trots att lönerna är usla och arbetsvillkoren tuffa.

För att vilja bli polis krävs att du ser andra värden med yrket och det var tanken att unga vuxna skulle förstå efter att ha sett programmen om poliserna i Helsingborg.

I en tid där jag ändå upplever att polisens status ökat står tyvärr fortfarande var femte stol på Polishögskolan tom. Fler poliser krävs för att slå tillbaka mot brottsligheten och då måste fler söka till polisutbildningen – och de som börjar ska inte hoppa av i så stor utsträckning som i dag.

Men den här reklamserien för polisyrket hamnar snett.

Det är ett rejält klavertramp att visa ett gripande där den misstänktes barn hörs ropa efter ”pappa” i bakgrunden.

Gnället om att pommes och resten av maten blir kall känns också fel.

Bilder på skrattande poliser som växelklipps mot ingripande vid brott skär sig.

Allt är autentiskt.

Lyckligtvis verkar även någon högt uppsatt polischef under torsdagen ha förstått detta efter lanseringen och kritikstormen i sociala medier.

Reklamserien försvann från polisens kanaler i sociala medier och på polisens sajt förklarades det bara kort med:

”Just nu fungerar det inte att visa filmerna om ingripandepoliserna. Vi arbetar för att lösa problemet så snart som möjligt.”

Senare återkommer en pressekreterare vid polisen till mig och uppger att det är ”väldigt roligt att filmerna fått stor respons”.

”Det har samtidigt kommit en del frågor om vissa sekvenser i en av filmerna och i väntan på att vi kan utreda den frågan har vi valt att pausa den filmen”, uppger pressekreteraren Nadia Jaber.

Filmerna har beskrivits som en ”realityserie” i sju avsnitt och redan där blir det fel.

Jag förstår att det inte handlar om reality i form av ett nytt ”Expedition: Robinson” eller ”Bonde söker fru” men att lansera serien på det här viset gör att tankarna går åt fel håll.

Jag antar att polisens kommunikationsavdelning sneglat på tv-serier om poliser i Norrland, Södertälje och på andra håll i Sverige. Ofta har det varit ganska sega program där omhändertagandet av en berusad person smetas ut som ett drama över alla reklambreak.

Foto: Läsarbild

Ordningsvaktsyrket och bevakningsbolagens försäljning av tjänster måste också ha fått ett lyft av serier som ”Tunnelbanan” där ett vaktbolags logga ofta syns i bild.

Det är också en tv-serie som vältrar sig i omhändertaganden som egentligen är ganska triviala.

För några veckor sedan såg jag ”Best of Tunnelbanan” och slogs av det dramatiska tonfallet i meddelandet i början om att tunnelbanan är platsen där ”allt kan hända – och allt händer”.

Det blir också reality som hamnar snett:

Hur rädd ska jag vara för att åka tunnelbana? Är det rimligt att skrämma bort ungdomar som följer serien från kollektivtrafiken?

När jag kontaktade polisen för att få svar om hur farligt det är i tunnelbanan fick jag inget svar. Det fanns ingen statistik som bekräftade eller dementerade bilden i tv-serien ”Tunnelbanan”.

Bild från trailern för ”Ingripandepoliserna”.
Foto: Polisen

Polisens försök att göra reality är inget hobbyprojekt även om den har producerats internt under ledning av kommunikationsdirektören Carola Määttä. Realityserien har lanserats i en kampanj med köpt annonsering i bussar, sociala medier och på reklamtavlor i gatumiljö.

Polisens kommunikationsavdelning har tidigare kritiserats för att vara för stor.

Det har raljerats över att polisen har 200 anställda kommunikatörer. På en myndighet med 30 000 anställda och verksamhet över hela landet tycker jag inte att det är för mycket – om kommunikatörerna ägnar sig åt rätt saker.

Problemet är dock att alltför många av kommunikatörerna inte gör det.

Fokus borde i större utsträckning ligga på att berätta om pågående brott för att väcka allmänhetens intresse och den vägen få in tips. Inga kommentarer och goddag yxskaft är en usel kommunikationsstrategi.

Polisen borde också bli bättre på att snabbt få ut efterlysningar. I flera mordfall har det dröjt månader innan polisen tagit allmänhetens hjälp trots att det funnits bilder på misstänkta.

Poliser som gjort något bra på riktigt – och inte gnäller över kalla pommes frites – borde också lyftas fram bakom muren av kommunikatörer. I polisutredningar som blivit offentliga i samband med åtal finns både exempel på bra polisprestationer och företeelser som är talande för samhällsutvecklingen.

Till sist ett tips på bra reality om svenskt polisarbete: SVT-serien ”Jakten på en mördare”.

Den borde polisens kommunikationsavdelning dra lärdom av.