Fredrik Sjöshult
Ungdomsbrottslingen dömdes för ett förnedringsrån som fick stor uppmärksamhet i början av året och satte fokus på problemen med gränslösa ungdomsbrottslingar.
Det unga brottsoffret tvingades ta av sig kläderna och rånarna urinerade i hans mun samtidigt som de skrattade och filmade övergreppet. Pojken hölls som fånge under flera timmar samtidigt som de kallade honom ”horunge”, ”mammaknullare” och ”jävla svenne”.
Totalt dömdes 17-åringen för en serie med tre rån, två fall av övergrepp i rättssak och olaga frihetsberövande och i domen konstaterade Södertörns tingsrätt att han skulle straffats med fyra års fängelse om han varit över 21 år.
Åklagaren ville att ungdomsrånaren skulle dömas till sluten ungdomsvård på ett låst hem men tingsrätten tyckte att det räckte med ungdomsvård på ett friare HVB-hem eftersom rånaren skrivit under ett ”ungdomskontrakt”.
”Innehållet i ungdomskontraktet framstår som tillräckligt ingripande i förhållande till brottslighetens allvar”, motiverade tingsrätten valet av det mildare straffet.
Ett ungdomskontrakt används av socialtjänsten i rättegångar för att sätta upp villkor för ungdomsvård. Ungdomar kan bara dömas till fängelse om det finns ”synnerliga skäl” och ungdomskontrakten kan också rädda en ung brottsling undan sluten ungdomsvård.
Ungdomskontrakten innehåller ofta slentrianmässiga formuleringar och ger därmed ett tandlöst intryck.
I förnedringsrånarens ungdomskontrakt uppgavs syftet med vården vara att träna ”olika sociala färdigheter och lär sig styra sin impulsivitet, samt att han slutar med all form av brottslighet”.
I rättegången intygade han att han skulle följa kontraktet och slapp därmed ett strängare straff.
En granskning av vad som hänt efter domen visar nu att rånaren struntade i ungdomskontraktet.
I början av mars skjutsades han till ett HVB-hem i värmländska Grums – en gammal rödmålad prästgård med vita knutar. I beskrivningen av vårdhemmet står det:
”Vi välkomnar pojkar som har vistats i olämpliga miljöer och kan ha begått enstaka brott.”
Det stämde inte in på ungdomsrånaren som har straffats tidigare och senast i februari dömdes för en serie rån och andra allvarliga brott.
Efter två veckor i Grums rymde rånaren. Han tog sig till Stockholm men socialtjänsten lyckades få sms-kontakt med honom. En socialsekreterare träffade honom på Stockholms central och gav honom en tågbiljett tillbaka till Värmland.
På kvällen meddelade HVB-hemmet socialtjänsten att han inte anlände med tåget.
Under tiden på rymmen misstänks 17-åringen ha gjort sig skyldig till nya personrån. En polisutredning pågår nu om de brotten.
I april återvände han till HVB-hemmet men rymde på nytt i slutet av månaden och då rann till slut bägaren över för socialtjänsten.
Han blev tvångsomhändertagen enligt LVU och placerades på ett låst behandlingshem med höga murar utanför Södertälje.
Ungdomsrånaren och hans pappa protesterade mot det när LVU-beslutet prövades av förvaltningsrätten. Han uppgav själv att han skulle följa vårdplanen på HVB-hemmet framöver och pappan tyckte att placering på ett låst ungdomshem var ”en alltför ingripande åtgärd”.
Förvaltningsrätten konstaterade dock att det var motiverat med tanke på att ungdomsrånaren direkt återfallit i samma brott efter att ha rymt.
Åklagaren som krävde sluten ungdomsvård i tingsrätten men inte överklagade domen har nu också vänt sig till tingsrätten för att det förra straffet ska ändras till sluten ungdomsvård eftersom rånaren bröt mot ungdomskontraktet.
Han är inte unik. I dom efter dom läser jag om unga kriminella som bryter mot tandlösa ungdomskontrakt och det borde leda till en större diskussion om hur samhället stoppar unga från att bli återfallsförbrytare.