Fredrik Sjöshult
Först: Rasmus Paludan är en sorglig figur som tycker sig ha hittat en väg att skända en religion utan att riskera att straffas för brottet hets mot folkgrupp i Sverige.
Han har gjort bort sig fullständigt i Danmark och är närmast persona non grata i det offentliga efter anklagelser om sexchattar med barn.
Svensk polis försökte först stoppa honom att komma in i Sverige eftersom han inte var svensk medborgare men där hittade han tyvärr ett kryphål och sökte svenskt medborgarskap.
Men länge verkade det ändå som att hans provokationer i Sverige skulle mötas med en gäspning. Tanken att tiga ihjäl dumheterna fungerade ändå i stort bra med undantag för kravallerna i Rosengård i Malmö.
Han sökte tillstånd för nio demonstrationer 2020 i olika Stockholmsförorter men nekades. Han genomförde ändå några aktioner men det handlade om att han likt en katt med svansen mellan ben smet ut i arla morgonstund och skändade muslimer.
Det var bra att polisen då markerade genom att inte ge Paludan tillstånd till demonstrationerna i Stockholmstrakten.
Polisens biträdande kommenderingschef i Stockholm, Carolina Paasikivi, som nu är chef för Säkerhetspolisens säkerhetsavdelning och bland annat ansvarar för säkerheten i kommande allmänna val, konstaterade då:
– Vi gör bedömningen att det sammantaget riskerar att uppstå en situation som innebär så allvarliga hot mot allmän ordning och säkerhet att vi inte kan meddela tillstånd.
Den bedömningen ska ställas mot polisens beslut att ge tillstånd till Rasmus Paludans manifestation i Linköping, Örebro, Rinkeby och andra platser under helgen.
Besluten att tillåta Paludans påskmöten upplevdes som en provokation i de områden han hade för avsikt att besöka.
I sociala medier såg jag redan före upploppet i Linköping att reaktionen var stark från de som kände sig kränkta, och därmed var det ingen överraskning att det spårat ur.
Inför påsken har jag också pratat med polischefer som varit starkt kritiska mot Paludanbesluten.
Tyvärr fattas olika beslut inom olika delar av polisen och det innebär att Paasikivis kloka beslut om Stockholmsmanifestationerna från 2020 i Stockholm inte blivit praxis.
Paludan har fortsatt att söka effekt genom mer extrema aktioner i områden där han sannolikt förväntat sig mer motstånd. Han har inte haft några större framgångar med det fram till nu.
Inom polisen har krafter försökt stoppa Paludans tilltag, och utnyttjande av svensk mötesfrihet vid allmänna sammankomster, under påskhelgen genom att bland annat peka på ordningslagens andra kapitel där det bland annat står:
”Polismyndigheten får förbjuda att det hålls en allmän sammankomst, om det vid en tidigare sammankomst av samma slag uppkommit svårare oordning vid själva sammankomsten eller, som en direkt följd av den, i dess omedelbara omgivning eller om sammankomsten visat sig ha medfört avsevärd fara för de närvarande eller allvarlig störning av trafiken.”
Rasmus Paludan har uppenbarligen inget annat syfte än att det som en direkt följd av hans aktioner ska uppstå oordning. Här finns också erfarenhet från tidigare sammankomster.
Därför borde ordning i samhället väga tyngre än danskens mötesfrihet.
Det beslutet borde modiga polischefer våga fatta.
Polischeferna har också missbedömt kraften i den provokation som besluten att tillåta Paludans sammankomster inneburit.
Och då ska det också först sägas:
Det som ligister utsatt poliser på fältet för är helt oacceptabelt.
Den bristande respekten för poliser och annan blåljuspersonal som försökt fullgöra sina uppdrag är skrämmande.
Hån mot poliser som tvingats vända tillbaka är avskyvärt.
Scenerna som utspelat sig i några av Sveriges utsatta områden – Skäggetorp i Linköping och Rinkeby i västra Stockholm samt i Örebro efter att Paludan sökt sig till Vivalla – är flashbacks till en tid då attacker mot blåljuspersonal tillhörde vardagen.
Lyckligtvis finns det mycket bildbevis nu som gör att de som gjort sig skyldiga till våldsamt upplopp nu kan ställas inför rätta även om det kommer ta tid.
En ny dimension har också tillförts när polisbilar plundras och sticks i brand: Polisen ser ut att ha förlorat kontrollen och den bilden kommer att spridas bland gäng som vill hävda att de har makten i området.
Svensk polis borde inte låtit detta ske. Det är resultatet av fega polischefers beslut.
Ordningslagen borde stått över mötesfriheten i bedömningarna i Paludanfallen – och om han inte nekats borde han skickats långt ut i en grusgrop för att hålla sina provokationsmöten.
Men efter att felaktiga beslut fattats – och när Paludan nu fått sina påsktillstånd – borde polischeferna ändå förstått kraften i provokationen och kommenderat tillräckligt många poliser för att vi skulle slippa se brinnande polisbilar, plundring, kravaller med ligister som hoppar på polisbilar och poliser på reträtt.