Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer
Fredrik Sjöshult

Det här kan ni inte blunda för

Gängvåldet drabbar även andra än de som är involverade i gängkonflikterna. Hör krimkrönikören i Expressen TV.
Minnesplats för polisen Andreas Danman som sköts i Biskopsgården i Göteborg.
Foto: HANNA BRUNLÖF WINDELL
Blommor och ljus på platsen där Adriana, 12, sköts till döds i Botkyrka, söder om Stockholm.
Foto: ALI LORESTANI/TT / TT NYHETSBYRÅN

Det här kan ni inte blunda för.

Ni som tror att skjutningar inte är något som drabbar andra än de som är involverade i gängkonflikterna.

Ni som bär på en vidrig tanke om att skjutningar är självsanering.

I gängkrigen dödas också små barn och poliser, kvinnor och män som skyttarna misstagit för måltavlor – och det här är bilderna på människorna som mördats av misstag.

Samtidigt har Sverige haft tur som inte drabbats ännu värre.

Detta är en krönika. Analys och ställningstaganden är skribentens.

Först: Bilderna visar offer för gängvåldet som plågat Sverige under senare år. En del skulle kalla dem för ”oskyldiga offer” men jag värjer mig för det begreppet i rapporteringen om skjutningar.

Inte för att de mördade personerna ovan på något sätt bär på någon skuld, men att använda det begreppet – tyvärr görs det ibland i nyhetsrapporteringen – skulle innebär att andra dödsoffer skulle vara skyldiga.

Jag kommer aldrig att förlikas med den människosynen.

Varje dödsoffer i gängkrigen är ett förlorat liv. En gängkille som skjuts ihjäl är det yttersta beviset på samhällets misslyckande och även han hade kanske möjligheter fjärran ett destruktivt gängliv.

Det går inte att acceptera att han var ”skyldig” och därmed kunde avrättas i det som en del kallar för ”självsanering”.

Och han lämnar också efter sig sörjande nära och kära. I många fall handlar det om föräldrar, syskon eller flickvänner som kämpat för att undvika det värsta av slut.

I de flesta fall slutar de som dödats i gänguppgörelser som en siffra i statistiken, men tillsammans med ansiktena på de som drabbats av misstag träder bilden av en våldsutveckling utom kontroll fram.

Siffrorna är tydliga:

Förra året mördades 48 personer i Sverige i skjutningar – nio år tidigare dödades 17 personer i skjutningar.

Statistiken visar att det inte handlar om en tillfällig topp – dödskurvan har ökat konstant på senare år. (Brå har tyvärr inte jämförbar statistik längre bak i tiden.)

Och i en stor Brå-undersökning av dödligt skjutvapenvåld i Europa stod det klart att land efter land lyckats slå tillbaka mot skjutningar samtidigt som det gått åt fel håll i Sverige.

Danmark, länder i Östeuropa och på Balkan har lyckats bryta våldsspiralen samtidigt som utvecklingen skenat åt fel håll i Sverige.

Det var talande att Brås slutsats var att det hade hänt förr och då jämförde situationen i Sverige med ”1980-talets USA”.

Andreas, Luna, Robin, Yuusuf, Petar, Ndella, Adriana, Shayan, Rami och Karolin är brutala påminnelser om att statistiken inte bara handlar om siffror – och att gängvåldet inte är isolerat till förorterna.

Ibland kallas det för ”uppgörelse mellan kriminella” och det kanske gör att det blir enklare att blunda för gängvåldet. Men de tio namnen ovan visar hur fel det är.

Barn som Luna och Yuusuf dog i explosioner som egentligen var riktade mot andra i Göteborgs gängkrig.

Shayan och Rami misstogs för att vara måltavlor i pågående gängkonflikter.

Ndella och Karolin sköts ihjäl när mördarna egentligen var ute efter deras pojkvänner.

Andreas, Petar och Adriana hamnande mitt i skjutningar där mördare med ett extremt våldskapital skjutit vilt utan att ta hänsyn till att andra än måltavlorna i konflikterna kunde träffas.

En gemensam nämnare är att alla har mördats av män som saknat normala spärrar.

Det handlar om gängkriminella som samhället tappat kontrollen över.

Samtidigt: Sverige har haft tur att inte fler har dödats i de senaste årens våldsspiral.

• Det var ett under att ingen dog under den våg av bombdåd som plågade Sverige från slutet av 2018 till början av 2020. I de flesta fallen antogs motiven bottna i konflikter mellan kriminella men precis som de hänsynslösa skyttarna struntade bombmännen i att fler än den tänkta måltavlan kunde skadas.

• Under de senaste åren har Sverige varit förskonat från skjutningar i folksamlingar och på fullsatta restauranger i stadskärnorna. Det finns några sorgliga undantag: Morden på Vår krog och bar och trippelmordet utanför internetkafét i Malmö exempelvis. Adrianamordet i Norsborg var också en skjutning där fler som samlats utanför McDonald's kunde ha träffats.

Tidigare gängkrig har dock varit mer koncentrerade till stadskärnorna och publika platser. I konflikten som skakade Stockholm runt millennieskiftet inträffade skjutningarna och bombdåden på Solvalla travbana, Östermalm och en krog Södermalm.

Stureplansmassakern 1994 är ett annat exempel där en grupp unga män med extremt våldskapital och en stor vapengömma spårade ur i en konflikt med en dörrvakt. Precis som dagens hänsynslösa skyttar tog de ingen hänsyn till att andra än dörrvakten kunde träffas när kulorna från automatvapnet spreds över Stureplan.

Barnen som sköts i Flemingsberg i helgen hade tur. Om skytten höjt vapnet marginellt hade skjutvinkeln blivit en annan och kulorna hade då kanske inte bara träffat benen.

Skjutningarna i gängkrigens Sverige – och de hänsynslösa mördarna – är helt utom kontroll och risken är stor att det blir ännu värre.

Det här är tio personer som fallit offer för gängens krig.