Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer
Fredrik Sjöshult

Dumsnålhet stoppade svenska vattenbombare

Politisk långbänk, byråkrati och dumsnålhet är förklaringen till att Sverige saknar flygplan som direkt kan vattenbomba skogsbränder.

Vattenbombaren som testades på 1990-talet visade sig vara mycket effektiv men projektet skrotades ändå.

Den senaste tidens skogsbränder visar att Sverige måste skaffa egna vattenbombare. Nu.

Detta är en krönika. Analys och ställningstaganden är skribentens.

I mitten av 1990-talet lyckades dåvarande Räddningsverket och Kustbevakningen enas om ett försöksprojekt med ett flygplan som enkelt kunde tanka vatten på sjöar och vattenbomba skogsbränder. Det kunde också användas av Kustbevakningen för att exempelvis rädda nödställda till sjöss.

Flygplanet döptes till ”Skopan” och sattes in vid elva skogsbränder under några veckor sommaren 1995. Det var mycket effektivt tack vare att det lastade drygt fem kubikmeter vatten på fem-tio sekunder i en sjö. En vanlig helikopter som vattenbombar kan bara ta med sig en dryg kubikmeter vatten och försvarets senaste helikoptrar kan komma upp i två kubik vatten.

Förutom all räddad skog sparades tusentals arbetstimmar för räddningstjänstens personal under de elva bränderna. Försöket pekade på att besparingen skulle bli 16 till 27 miljoner kronor under ett år med vattenbombare i full drift som kunde användas vid omkring 300 bränder, enligt Räddningsverkets rapport om ”Skopan”. 

Men flygplanet skickades hem till Kanada.

 

Rapporten om "Skopan"

 

Efter en sommar med många bränder försökte Moderaternas riksdagsman Henrik S Järrel tio år senare väcka liv i vattenbombarna i riksdagen. Han hänvisade till ”Skopans” bevisade överlägsenhet och menade att projektet stoppat på grund av revirgränser och prestigetänkande.

Försvarsminister Leni Björklund höll med om att ”Skopan” var effektiv men hänvisade till vidare utredningar och att Sverige kunde ta hjälp av EU.

 

Under den katastrofala skogsbranden i Västmanland 2014 beskrevs hjälpen med vattenbombare från EU och Italien först som en framgång.

 

Vattenbombare under skogsbranden i Västmanland Foto: SUVAD MRKONJIC
Vattenbombare användes även under branden i Nacka i Stockholm. Foto: AMANDA KARLSSON
En fransk vattenbombare. Foto: ALEXANDER DONKA / ALEXANDER DONKA EXPRESSEN
Franska och italienska flygplan vattenbombade den stora skogsbranden utanför Sala i Västmanland och Dalarna. Foto: SUVAD MRKONJIC

Men utredningen som gjordes efteråt visade att vattenbombarna kom för sent och att insatsen försenades på grund av byråkrati med alla från Försvarsmakten och MSB till Länsstyrelsen och den lokala räddningsledaren i terrängen.

Efteråt var besättningen och den lokala räddningsledningen överens om att planen gjort mest nytta under den inledande perioden av insatsen, enligt den statliga utredningen som gjordes av branden i Västmanland.

 

För andra gången i sommar har nu Sverige fått vänta på vattenbombare från EU och södra Europa.

Boende i drabbade områden har uppmanats utrymma och lämna sina bostäder bakom sig, skogsägare har drabbats hårt och räddningstjänsten i kommunerna går på knäna.

Det är orimligt och nu är det dags att Sverige med all skyddsvärd skog skaffar egna vattenbombare.

Förklaringen till att det dröjt bottnar sannolikt i att varje kommun har en egen räddningstjänst och att det saknas en stark ”statlig räddningstjänst”. Räddningsverket har lagts ned och det är obegripligt med tanke på hur viktig frågan är och hur många andra myndigheter som finns i Sverige.

Myndigheten för samhällsskydd och beredskap, MSB, har tagit över frågan men har blivit en olycklig blandmyndighet som nu verkar ha mest fokus på hotet om rysk påverkan av det svenska valet i höst.

Är det så att staten tvekat om vattenbombarna eftersom kostnaden för att släcka en skogsbrand inte hamnar på staten utan på kommunerna som betalar räddningstjänsternas löner? Det luktar klassisk dumsnålhet lång väg.

Den politiska långbänken, utredningarna och byråkratin i Stockholm kan också uppfattas som en symbolfråga i ett land där stad och land dras isär, där landsbygden känner sig övergiven när branden närmar sig skog och hem.

Logga in för att följa

Det är gratis och går snabbt!