Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer
Fredrik Sjöshult

Billdalsmannen får tyvärr straffrabatt

Billdalsmannen kan räkna med en rejäl straffrabatt eftersom det gått 24 år sedan den grymma barnvåldtäkten.

Så belönar svensk rättspraxis brottslingar som håller sig undan länge.

Att brottsoffret tvingats leva med att gärningsmannen gått fri i 24 år glöms tyvärr bort.

Detta är en krönika. Analys och ställningstaganden är skribentens.

En dömd gärningsman kan få straffrabatt av olika skäl enligt svensk lag och rättspraxis. Ett exempel är den så kallade ungdomsrabatten som nu är ifrågasatt men det kan också handla om att en dömd får lägre straff om han förlorar jobbet på grund av domen.

Ett exempel från veckan är ”Kryläkaren” som utnyttjade sin ställning som läkare när han våldtog barn och självklart blev av med jobbet och av det skälet fick ett lägre straff.

Jag utgår från att Billdalsmannen döms till fängelse med tanke på DNA-bevisningen efter att han nu åtalats för grov våldtäkt mot flickan i Billdal 1995.

Han påstår att han inte minns något från hela det året men spårens placering kan inte förklaras på något annat sätt än att det är spår efter våldtäktsmannen – och det är hans DNA.

Han kan räkna med en rejäl straffrabatt vid fällande dom.

I lagen står det att straffet för ett brott ska sänkas om ”en i förhållande till brottets art ovanligt lång tid förflutit sedan brottet begicks”. 

Det är fel att svensk lag belönar att en gärningsman håller sig undan.

Billdalsmannen ska inte ha någon straffrabatt på grund av att han lyckades lura polisen i 24 år.

Rättspraxis är tyvärr etablerad: Ett färskt exempel är en våldtäktsman som i mars fick ett års straffrabatt av Värmlands tingsrätt eftersom det gått tio år mellan det sista övergreppet och domen.

Praxis kommer från ett sex år gammalt vägledande avgörande från Högsta domstolen. En pappa dömdes då för två grova våldtäkter mot sin dotter som var fem respektive sju år gammal vid övergreppen.

Billdalsmannen

I domen skriver HD bland annat att ”en gärningsman inte ska lastas för att han inte har angett sig själv”.

Straffvärdet för brotten var enligt HD fem och ett halvt års fängelse men eftersom det gick tolv år mellan den sista våldtäkten och rättegången sänktes pappans straff med ett år. Straffrabatten blev något lägre eftersom brottet riktat sig mot ett barn som varit i beroendeställning till den dömde.

Billdalsmannen kan alltså räkna med en högre straffrabatt eftersom brottsoffret inte varit i beroendeställning till honom – och att det gått hela 24 år mellan brottet och rättegången.

Brottsoffret har glömts bort när denna – i mina ögon – felaktiga praxis tagits fram.

Under 24 år har en kvinna tvingats leva i ovisshet efter att ha utsatts för en grov våldtäkt – ett grymt överfall som tillhör några av de värsta våldtäktsfall jag har tagit del av.

Bilderna i polisutredningen om våldtäkten i Billdal väcker obehag: En sönderslagen cykel, en krossad cykelhjälm och en rosa flickryggsäck finns kvar på brottsplatsen.

Beskrivningen av brottet är vidrig: Hon kände ”akut dödsångest”, hon fick en fraktur på skallbenet och lämnades skadad på platsen.

Varför tänker ingen på det utdragna lidande som hon drabbats av eftersom gärningsmannen ställs inför rätta först efter 24 år?

Det är ännu ett exempel på att för mycket fokus i svensk rättspraxis ligger på gärningsmannens situation.

Logga in för att följa

Det är gratis och går snabbt!