Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer
Fredrik Sjöshult

Åklagaren sviker polismordens brottsoffer i fallet Tony Olsson

Polismördaren Tony Olssons chans att snart bli frisläppt ser nu ut att bli verklighet eftersom åklagaren i målet ”lutar åt” att inte överklaga det överraskande beskedet att tidsbestämma hans livstidsdom.

Det är ett svek mot de anhöriga som inte har någon talan i fallet.

Detta är en krönika. Analys och ställningstaganden är skribentens.

Örebro tingsrätts beslut att tidsbestämma polismördaren Tony Olssons livstidsdom till 35 års fängelse – och därmed släppa ut honom om drygt två år – var mycket överraskande. Poliskollegor och familjerna som förlorade Olle Borén och Robert Karlström i Malexander har med rätta reagerat starkt men också utgått från att beslutet skulle rättas till i hovrätten.

Kenneth Eklund var förste polis att följa efter rånarbilen med Tony Olsson, Jackie Arklöv och Andreas Axelsson efter bankrånet i Kisa. Trion stannade två gånger för att försöka mörda honom och när han flydde från sin polisbil kastade de handgranater mot honom.

Efter att jag skrev om beslutet i tingsrätten om Olssons straff i förra veckan hörde han av sig och konstaterade att ”förhoppningsvis överklagas det”.

Så blir det sannolikt inte.

När ett livstidsstraff ska tidsbestämmas är inte brottsoffer längre en part i målet.

I domstolsavgörandet ställs en åklagare mot en livstidsdömd som vill ha straffet tidsbestämt. Processen börjar i tingsrätten och beslutet där kan överklagas till hovrätt och Högsta domstolen.

I Tony Olssons fall ligger beslutet därför i vice chefsåklagare Karin Lindells händer och hon säger nu till mig på måndagen att ”det lutar åt att hon inte kommer kommer att överklaga beslutet”.

Inför tingsrättsförhandlingen motsatte hon sig att Olssons straff skulle tidsbestämmas men nu säger åklagaren att hon ”kan förlika sig” med tingsrättens avgörande. Hon säger att hon kommit fram till det efter att ha läst tingsrättens skäl och lyssnat på ett vittne som i tingsrätten intygade att återfallsrisken nu är låg i Olssons fall.

Kenneth Eklund och Astrid Gladh vid minnesplatsen i Malexander.

Åklagaren har meddelat några av de anhöriga som frågat att det lutar mot att beslutet inte kommer att överklagas.

Astrid Gladh, som förlorade sin ende son Robert Karlström i Malexander, är bestört över beslutet och hon undersöker nu möjligheterna att ta saken vidare på egen hand. Hon ringde själv till åklagaren och fick beskedet men tyvärr kan hon bara hoppas på att åklagaren skulle ändra sig innan överklagandetiden går ut den 18 december.

Kenneth Eklund har ingen kontaktat. Han fick kännedom om åklagarens inställning när jag ringde honom på måndagen. Han tycker att det är förvånande att beslutet inte överklagas.

Jag inser att anhörigas roll när livstidsdomar är komplicerad och tycker det är för tidigt att ropa efter en amerikansk modell.

Men fallet Tony Olsson gör ändå att frågan behöver väckas:

Är det rimligt att avgörandet ligger helt i åklagarens händer när brottsoffer är besvikna?

När skuld och straff avgörs i rättegången efter ett brott kan målsägande överklaga en dom på egen hand även om åklagaren väljer att acceptera domen. Därför är det inte logiskt att de helt saknar röst och inte ens kontaktas när livstidsdomen tidsbestäms.

I det här fallet tycker jag att åklagaren gör fel om hon sviker brottsoffren och inte överklagar till hovrätten. Bedömningen av Olssons farlighet har nyligen ändrats – tidigare ansågs den vara högre – och han har misskött sig å det grövsta i fängelset. Det är skäl nog att överklaga.

Polismorden i Malexander är också en exceptionell händelse där straffen inte ska avgöras så här lättvindigt av den lägsta rättsinstansen.