Fredrik Sjöshult
Utanför Stockholms tingsrätt träffade jag förra hösten en av Sveriges mest aktade brottmålsadvokater. Han var bekymrad över de färska uppgifterna om att advokatkollegor hjälpt grovt kriminella på det sätt som avslöjats genom bland annat Encrochat.
Skandalerna hade precis börjat rullas upp men toppadvokaten gjorde ingen hemlighet av att han trodde att de skandalösa uppgifterna stämde.
På senare år hade han noterat att yngre advokater med begränsad erfarenhet och kompetens bara efter några år i yrket fått uppdrag i stora rättegångar – advokatförordnanden som är värda hundratusentals kronor per rättegång.
Det hände inte förr, konstaterade advokaten, och förklarade att det tidigare tog decennier innan en grovt kriminell som riskerade flera års fängelse skulle chansa på att låta en oerfaren advokat sköta försvaret i en rättegång.
Hans misstankar om att advokater tagit genvägar till en raketkarriär genom att hjälpa kriminella bekräftades av bland annat Encrochat och skandalen med advokaten som smugglade ut ett kärleksbrev.
Samtidigt träffade jag en erfaren chefsåklagare som delade toppadvokatens bild: Misstankarna har funnits ett tag men det var först nu de bekräftades.
Konkurrensen om klienterna och inkomsterna är stenhård i advokatbranschen och det pekar både advokater och åklagare ut som en förklaring till att en del har känt sig pressade att ta en genväg för att få klienter som kan resultera i stora inkomster.
Därför är det nu utmärkt att advokaterna som i Encrochat kallat sig för ”Kungen” och ”Prinsen” – som Advokatsamfundet slår fast är Ekrem Güngör och Amir Amdouni – samt advokaten som smugglade ut brevet utesluts ur Advokatsamfundet.
Uteslutningarna visar att självsaneringen inom advokatkåren fungerar.
Det är stenhårda straff som i praktiken innebär ett yrkesförbud – och att värdet av en lång juristutbildning devalveras.
Advokater som blir uteslutna ur samfundet får inte längre titulera sig advokater och kan därför inte få lukrativa uppdrag som offentliga försvarare i brottmålsrättegångar. Möjligheterna till miljoninkomster per år raderas direkt.
Advokatsamfundets självsanering skickar ut en tydlig signal till advokater som utsätts för kriminella klienters locktoner. Det är nu ingen tvekan om att riskerna är stora vid ett snedsteg.
Och polisens framgångar med att avslöja hemliga chattar i Encrochat, Sky ECC och FBI-appen Anom visar att ingen går säker.
Grovt kriminella inom växande svenska maffiagrupperingar kommer säkerligen fortsätta att ställa krav och hota med att byta ut en advokat som inte hjälper till med tjänster utanför det tillåtna men det finns nu mycket tydliga skäl för en advokat att säga nej.
Självsaneringen handlar ytterst om att säkra att personer som misstänks för brott ska ha rätt till ett försvar.
Polisen ska inte känna sig tvungen att mörka information i ett förhör – tvärtom är det viktigt att den misstänkte tidigt får en möjlighet att lämna sin förklaring för att reda ut eventuella missförstånd.
En häktad person måste kunna träffa sin advokat i enrum.
En dömd person ska kunna prata med en advokat för att förbereda en resningsansökan.
Ett exempel: En känd gängledare som sedan länge suttit inlåst på Fenix högsäkerhetsavdelningar inom Kriminalvården har fått flera besöks- och telefontillstånd indragna eftersom han misstänks fortsätta leda sitt kriminella nätverk. Han får dock ta emot besök av fyra advokater som han anlitat.
Så måste det vara. Advokater måste kunna hantera det förtroendet.
Det är självklara rättsprinciper – men om de missbrukas kommer de att ifrågasättas.
I fallet med ”Kungen och Prinsen” slår Advokatsamfundet fast att det handlar om grova överträdelser mot just den här typen av advokatförtroenden – och därför är de hårda straffen extra viktiga.