Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer

Föräldrar dör, det är vad själva livet går ut på

– Pappa dör, sa en av bröderna vid sjukhussängen.

Och så verkade det.

Vi hade ingen kontakt med honom. Han låg med slutna ögon och gapande mun.

Detta är en krönika. Analys och ställningstaganden är skribentens.

Han hade gått upp för att kissa mitt i natten och snubblat över dammsugaren. I fallet bröt han lårbenet illa. Eftersom han inte kunde ta sig upp, ropade han på hjälp.

Om mamma levt hade hon ringt efter ambulans, men nu var han ensam.

En god granne vaknade av pappas smärtfyllda vrål. Han bankade på dörren och ropade pappas namn. När han inte fick något begripligt svar, hämtade han en kofot och bröt upp dörren.

Sjuksköterskan berättade för oss bröder att pappa blev arg när de ville bada honom före operation.

Det lät som vår pappa, han kunde sköta sin hygien själv.

Men det sköterskan egentligen ville tala med oss om, var vitsen med avancerad behandling av en 86-åring som uppenbarligen var med på att dö.

Vi hade en överläggning vid sängkanten.

Pappa älskade mamma i över 60 år. När hon dog i en hjärtattack påskyndad av diabetes, tappade han lusten att leva på ett mycket tydligt vis. Om man frågade honom rätt ut, sade han att livet gick på övertid utan henne.

Så nog förstod vi att han gärna skulle glida bort i en barmhärtig dimma av smärtlindring, men vi hade samtidigt ingen lust att bidra till avresan.

Jag tror ingen barndom är idyllisk. Vi var alltid trångbodda och ofta upptagna av syskongräl. När pappa var som tröttast efter dubbla jobbpass, kunde han förlora tålamodet med ungarna på ett högljutt vis, även om han aldrig slog oss.

Mamma kunde säga: Vänta bara tills pappa kommer hem.

Föräldrar dör, det är vad själva livet går ut på. Tidevarv komma, tidevarv försvinna. En tidig morgon på 30-talet smet pappa och mamma, nyförlovade, ner till Ljungans strand för att kela en stund innan trakten vaknade

De höll om varann i gräset, när de plötsligt hörde flöjttoner. Det var morfar som spelade en kärlekssång för dem. Helt snart därefter fick morfar det hjärtfel som skulle lägga honom under den gravsten han själv huggit åt sig på Alby kyrkogård.

Nu låg den här kärlekskranke 30-talspojken på sin egen dödsbädd, änkling sedan flera år, och runt honom hans barn som redan med barnbarn satt igång det kommande tidevarvet, redo att personligen gestalta det försvinnande.

Vid det här laget drabbades jag av en överväldigande ömhetskänsla. Kände hur tårar började rinna. Inte för att livet var så obevekligt maskinellt, utan för att jag skulle mista just den här människan.

Jag mindes alla dessa söndagsmorgnar, då mamma ännu låg och läste i sängen, medan köket doftade av mjölkchoklad och mackor med stekt ägg. I köket satt pappa med en diskhandduk nerstoppad i brallorna, Han reste sig, dukade fram och undrade om man sovit gott och hur jag än sovit, svarade jag: Underbart.

Jag tog pappas hand och lutade mig ner mot honom med munnen intill hans öra.

Barndomshemmet var inte mycket för verbala ömhetsbevis. Bra gjort, sade vi ibland. Duktigt. Fint.

Men det var en sak vi ytterst sällan sade.

Och det var därför jag nu mumlade i min döende pappas öra:

– Jag vill säga dig något jag aldrig sagt förut. Jag älskar dig.

Svära på det vågar jag inte, men det var som att han gav min hand en lätt tryckning.

Sedan försvann tidevarvet som var min far.