Fahima lämnade landet hon älskar – för att slippa förtryck

Attacken dödade afghanska bönder • Se Magda Gads reportage
”Självklart vill jag komma tillbaka. Jag vill inte ens ge mig i väg”, säger Fahima Mirzaie.
Foto: STEFANIE GLINSKI
Amerikanska soldater ledsagade människor till planen.
Foto: Stefanie Glinski
Kaotiska scener utspelade sig på flygplatsen – med människor som hängde sig kvar utanpå flygplan av desperation att få lämna Kabul.
Foto: Stefanie Glinski
De sista dagarna blev det mycket riskfyllt att försöka ta sig till flygplatsen.
Foto: Stefanie Glinski
Fahima Mirzaie har fått uppehållstillstånd i Frankrike.
Foto: STEFANIE GLINSKI
Foto: STEFANIE GLINSKI
Foto: STEFANIE GLINSKI
Foto: STEFANIE GLINSKI
Foto: STEFANIE GLINSKI
Foto: STEFANIE GLINSKI
1 / 11

KABUL FLYGPLATS. På marken hyllar amerikanska militären USA:s evakueringar från Afghanistan, samtidigt som afghaner upplever sina livs mest sorgsamma och smärtsamma ögonblick. 

Det här är vad fotojournalisten Stefanie Glinski såg under Kabuls stjärnhimmel, en av de sista skälvande dagarna innan USA lämnade landet – och det tjugo år långa krig som de slutligen förlorat. 

Detta är en krönika. Analys och ställningstaganden är skribentens.

Strax efter midnatt – när hundratals människor kurade tillsammans under en stjärnbeströdd himmel, där de hade skuffats ihop mellan sopor nära landningsbanan, med ett öronbedövande ljud av motorer från militärflygplan i luften – stod plötsligt Fahima Mirzaie, en mystiker och sufidansare som jag och Magda Gad tidigare har porträtterat i Expressen, framför mig.

Hon såg liten ut bredvid den långa amerikanska marinkårssoldaten som eskorterade henne, klädd i sin stora jacka och en sjal som täckte den bakre delen av hennes huvud, när hon sprang emot mig med utsträckta armar, innan jag ens hann mumla hennes namn. 

När vi kramades kände jag hur hennes axlar skakade och hon bröt ihop i en flod av tårar. 

Inga ord behövdes för att beskriva den outhärdliga smärtan av att behöva fly sitt hus, skyndandes mot ett okänt land och en okänd framtid. Av att lämna sin familj, sina vänner och allt som var hemma bakom sig.  

Fahima Mirzaie är den berömda sufin som rest runt i hela Afghanistan för att framföra sina mystiska danser. Nu kallas hon flykting, asylsökande.
Foto: STEFANIE GLINSKI
Människor samlades vid flygplatsen i väntan på att kunna ta sig ut ur landet.
Foto: Stefanie Glinski
Kvarglömda väskor och ägodelar efter terrorattacken.
Foto: Magda Gad
Amerikanska soldater ledsagade människor till planen.
Foto: Stefanie Glinski
En folksamling försöker ta sig till Kabuls flygplats innan terrorattacken.
Foto: STRINGER / EPA / TT / EPA TT NYHETSBYRÅN
Tusentals försökte fly landet via flygplatsen i Kabul.
Foto: STRINGER / EPA / TT / EPA TT NYHETSBYRÅN
Foto: STEFANIE GLINSKI
1 / 7

Från den här dagen och framåt skulle Fahima, den berömda sufin som har rest runt i Afghanistan och uppträtt med sin mystiska dans vid heliga platser, som har hyllats och applåderats landet över, kallas för flykting, för en asylsökande.

Den lilla väskan som hon fick ta med sig in på golvet av militärplanet var inte tillräckligt stor för att rymma de eleganta scenklänningarna som hon bar under sina föreställningar, inte tillräckligt stor för att rymma instrumenten som hon spelade på när hon sjöng sina sufisånger, och viktbegränsningen räckte inte till hennes favoritböcker. 

24-åriga Fahima har knappt levt under talibaner, hon föddes under den förra talibanregimen och var bara fyra år när den störtades 2001, men hon har hört släktingar berätta hur det var. Hon har växt upp med vittnesmål om hur kvinnor låstes in i sina hem, förvägrades en utbildning, en röst. 

När talibanerna intog Kabul den 15 augusti 2021 – bara några veckor efter att de inledde sin offensiv och folk såg hur de på väldigt kort tid tog över nästan hela Afghanistan – bestämde hon sig därför för att hon måste lämna, bestämde sig för att vara långt borta från landet och familjen som hon älskar trots allt skulle vara bättre än att leva under en regim som kanske ännu en gång skulle förtrycka kvinnor som hon. 

Livrädd för vad som skulle komma gömde hon sig hemma i flera dagar, medan hon väntade på sin tur att åka till flygplatsen. 

Jag och Fahima stod länge nära soporna vid landningsbanan och höll om varandra och grät, omgivna av främst amerikanska soldater och marinkårssoldater. Ur min tårfyllda ögonvrå såg jag hur en av dem, en man i uniform, kom närmare med en stor kamera riktad mot oss. 

Fahima Mirzaie är en av hundratusentals afghaner som känt sig tvingade att fly sitt land.
Foto: STEFANIE GLINSKI

Han knuffade sig fram, samtidigt som han filmade vårt smärtsamma ögonblick, vår kram, som skulle bli den sista på jag vet inte hur länge. 

Jag tror inte att Fahima skulle ha gått med på att han filmade oss om hon hade sett honom, hennes rygg var vänd emot honom, och jag godkände det inte heller. Men jag var för utmattad för att kunna hitta tillräckligt med energi för att säga till honom att det han gjorde var oönskat och jag lät det hända, eftersom jag inte ville släppa Fahimas omfamning, samtidigt som jag undrade hur och var han skulle visa vår personliga stund av en helt hjärtekrossande sorg. 

Precis som alla andra människor som passerade genom Kabuls flygplats under evakueringarna som initierades av USA och Nato, hade Fahima lämnat efter sig sin familj i den afghanska huvudstaden – den franska ambassaden hade bara beviljat ett visum till henne. 

Hon var på väg till Paris, med sin vän Fatima, och hoppades att hon åtminstone skulle få möjlighet att utöva sin konst – sin dans – i den franska huvudstaden, ett okänt mål som hon hastigt tvingades välja. 

Jag inte ville släppa Fahimas omfamning

När Fahimas plan lyfte – dagen före IS tog på sig terrordådet på Kabul flygplats som dödade över 200 människor och skadades hundratals ytterligare – var hon en av de hundratusentals afghaner som hade beslutat sig för att försöka lämna sitt land. 

Ett beslut som fattades i en dimma, på bara några minuter. 

Den amerikanska militären som arbetade på marken hyllade ansträngningarna som USA lade ner i evakueringarna. De unga soldaterna var uppåt, många tuggade tobak, tryckte in den bruna massan i sina munnar så att tjocka klumpar formades under deras läppar, och sade att de var glada för att de kunde ”föra så många afghaner i säkerhet”, trots att de flesta av dem inte alls förstod det större sammanhanget – det krig som USA hade utkämpat de senaste tjugo åren, och slutligen förlorat. 

Ända in i det sista pågick ett febrilt arbete för att evakuera utländska medborgare från Kabul.
Foto: Stefanie Glinski
Evakueringen från Afghanistan anses vara en av historiens största luftbroar.
Foto: Stefanie Glinski

Afghaner är av en annan åsikt än amerikanerna. De har uttryckt ett allt mer intensivt missnöje och ropat ut att USA har bidragit till att ”förstöra deras land”, något som de anser att USA började göra för länge sedan – men som slutfördes när tidigare presidenten Donald Trump skrev på ett avtal med talibanerna i februari 2020. 

Shaharzad Akbar, ordförande i Afghanistans oberoende kommission för mänskliga rättigheter, ett afghanskt regeringsorgan vars framtid befinner sig i limbo, önskar att hon fick se mer ödmjukhet från det internationella samfundet, inkluderat från europeiska ledare. 

– Det internationella samfundet hade makt och inflytande i Afghanistan. Faktumet att de vill två sina händer och ge sig iväg – är genant. Det är något som de borde skämmas över. Jag kan inte riktigt ta in att det inte finns mera skamkänslor, mera ödmjukhet, säger hon. 

Barnen gråter varje dag för att deras mamma har åkt

Några dagar efter att evakueringarna från Kabuls flygplats har upphört, när vägarna som leder fram till flygplatsens portar fortfarande är nedskräpade med tomma vattenflaskor och människors efterlämnade ägodelar – skor, klänningar, handväskor – får jag en lång rad telefonsamtal från Zainab Haqio, en kvinna i 50-årsåldern som försökte ta sig till flygplatsen förra veckan, men som tappade bort sin familj när hon försökte navigera sig fram i massorna.

Hennes dotter lyckades pressa sig in genom en port till flygplatsen, medan Haqio, som bar på sina barnbarn Maryam, 2, och Abdullah, 6, trycktes tillbaka. 

Hon och de små klarade aldrig av att ta sig in. 

– Barnen gråter varje dag för att deras mamma har åkt till Amerika. Vi vet inte när vi ska få se henne igen eller om vi någonsin ska kunna ta oss dit, säger den allt mer desperata Haqio. 

Familjer på väg mot ett annat liv.
Foto: Stefanie Glinski
Shaharzad Akbar ordförande i Afghanistans oberoende kommission för mänskliga rättigheter
Foto: JIM HUYLEBROEK / TT NYHETSBYRÅN

Hennes berättelse delas av tusentals och åter tusentals familjer som skildes åt under det som har beskrivits som en av historiens största luftbroar: mammor som skildes från sina barn, män från sina fruar, systrar från sina bröder. 

De flesta av dem hade bekväma liv, omgivna av sina familjer i trivsamma hem. De gjorde utflykter till landsbygden och bergen på helgerna. De njöt av Afghanistans gästfrihet och kokkonst, de uppfriskande nätterna och den av stjärnor upplysta himlen. 

Samma natt som Fahima tog farväl av sitt hemland lyfte dussintals andra flyg från den internationella flygplatsen Hamid Karzai upp mot himlen, i ett konstant surr av motorer och bedrövelse. 

Fahima försäkrade mig mellan tårarna att hon en dag kommer att återvända. 

– Självklart vill jag komma tillbaka. Jag vill inte ens lämna. 

Men hur många år kommer det att ta innan hon kan se sin familj igen, innan innan hon har hunnit bearbeta sorgen över sin flykt?

– Jag vet inte, sade hon innan hon såg allt hon älskar försvinna.  

Kvinnorna går ut och handlar igen

Fler vågar sig ut i Kabul – skottlossning på marknaden under Magda Gads rapport