Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer

Emanuel Karlsten: Vi anar ett motgift mot hatet - vi kanske kan älska ihjäl det?

Vem hatar, varför och vad gör vi åt saken. När Expressen för åtta dagar sedan startade artikelserien om näthat gav det brett genomslag. Så har vi nu en lösning?
Nja. Men vi anar ett motgift: Nätkärlek. Kanske kan vi älska ihjäl hatarna.

Detta är en krönika. Analys och ställningstaganden är skribentens.

Debatten om näthat är så klart inte ny. Men utan lösning behöver debatten fortsätta. Hur gör vi det svårare att hata? Hur minskar vi obehagskänslan för det barn som loggar in på Facebook och är rädd för vad står i hennes logg?
Internet är ungt. En blott femtonårig skapelse. Bångstyrig, identitetssökande och med ständig växtvärk. Det finns inga självklara sätt att hantera den - kanske kommer det aldrig att finnas.
När Expressen.se öppnade upp för kommentarer tyckte vi det var självklart att alla skulle kommentera anonymt. Att stå för sin identitet var då både läskigt och integritetskränkande. I dag har det vänt. Med bloggens intåg kom ett sug om att få berätta jagets historia, med Facebook vanan att stå för sin identitet. Nu vill vi allt oftare stå för vår identitet.
Vad får det för konsekvenser för näthatet? Kanske att nätkärleken växer förbi näthatet. Kanske till och med står som motgift till det.
Så menar i alla fall många av de som hört av sig till Expressen. Vilket är annorlunda mot de gånger Expressen tidigare skrivit om näthat. Kanske har internetbefolkningen mognat, lärt sig hantera det onda med att fokusera på det goda.
Det är också den vändningen som Expressens artikelserie har tagit. I måndags skrev nätexperten Joakim Jardenberg om hur nätet är mer lösning än problem. I går skrev 16-åriga Björk om hur bloggen varit en tillflyktsort, en plats där det mobbade jaget kunde läkas och byggas upp.

Så är allt löst? Nej. Hatet finns även fortsatt och frodas i anonymiteten.
För Expressen innebär det ett dilemma. Vi älskar internet. Den demokratisering det är och det skydd anonymiteten ger till den som annars inte hade vågat skriva en kommentar.
Men samtidigt: vi avskyr rasism, mobbning och hat.
Från vår artikelserie tar vi med oss ett gäng nya kunskaper. Vikten av att underlätta och uppmuntra våra kommenterare att stå för sin identitet. Minska avståndet till läsarna genom att själva oftare delta i kommentarsfältet. För det är klart att den som aldrig tror sig vara lyssnad på skriker allt högre, använder allt hårdare ord.

För de hatare som ändå finns kvar kanske vi kan motarbeta med teknik? En sajt i USA, jag tror det är Flickr, har löst det genom att den som återkommande missköter sig får en allt trögare sajt. Varje gång de postar en kommentar tar det längre och längre tid att ladda sidan. Till slut ger hataren upp och lämnar, i tro att sajten är tekniskt oduglig.
En artikelserie är avslutad, men ett nytt arbete är påbörjat: Att hitta lösningar som hyllar internets fördelar och försvårar för den som vill missbruka det.