￭ ￭ Gnistan till Syrienkriget tändes under den arabiska våren 2011, genom landsomfattande protester från folket med krav på diktatorn Bashar al-Assads avgång.
￭ ￭ Protesterna slogs ner och situationen kom att utvecklas till en konflikt mellan olika grupperingar, däribland IS.
￭ ￭ Striderna har nu pågått i tio år – fortfarande utan någon fredlig lösning i sikte.
Personalen kämpade med att vårda dem det var lönt att vårda med de enkla hjälpmedel som de hade. Strömmen av nya patienter verkade aldrig ta slut. Soldater, civila, gravida kvinnor och barn. Många dog där och då.
Året var 2012 då jag för första gången reste till Syrien för att bevaka kriget. Då fanns hoppet om ett nytt fritt Syrien utan förtryck och alla trodde revolutionen snabbt skulle vara över. I dag vet vi att det inte blev så och det är många av Syriens medborgare som önskar sig tillbaka till tiden innan kriget.
Det här är Expressens team i Syrien
Utrikeskorrespondenterna Magnus Falkehed och Niclas Hammarström belönades tidigare i år med Nils Hornerpriset för god utrikesjournalistik.
Priset går till journalister ”som förmår skildra de stora skeendena genom möten med människor på plats, såväl i kriser som i vardag, som inte ställer sig själv i vägen för den historia som berättas och som arbetar med integritet samt ett högt utvecklat säkerhets- och riskmedvetande.”
Motiveringen löd: ”För att de med sina reportage från såväl konfliktzoner som coronapandemins frontlinjer, med stark närvaro och empati, vidgar våra perspektiv på mänskligt mod och lidande.”
Nu har jag och min kollega Magnus Falkehed just kommit hem från vår senaste resa i Syrien. I Raqqa bor många familjer i hus som borde rivas för de är så förstörda av bombandet i staden. På gatan leker barnen krig där man kidnappar varandra för att sedan avrätta sina kompisar. Allt sker under hejdlöst skrattande.
I Ain Issa berättar andra barn hur dåligt de mår. Hur de leker bland odetonerade granater på fälten där de bor och om rädslan att något ska hända deras syskon och föräldrar. De har mardrömmar och nerkissade sängkläder.
I al-Hol lägret för IS-familjer uppfostras barn än i dag att hata och den enda skolan som finns undervisar bara om Koranen. Familjer har splittrats. Barnen kramar nallebjörnar – samtidigt som de leker med hemmagjorda vapen. Kanske är Syrien ändå på väg åt rätt håll när barn kan få vara barn.
Många är de människor jag mött på mina resor i Syrien och som för alltid kommer att finnas kvar inom mig. Onda och goda. Hämndlystna och sörjande. Och särskilt alla ni små barn. Dania, Alladin, Mohammad och du lilla vän som jag inte har ett namn på och som inte kunde gråta. Så sönderbränd och i chock låg du där ensam på den smutsiga kalla britsen i en källarlokal som kallades för sjukhus. Ensam, för ingen hade tid för dig just då. Jag ville klappa och trösta dig men ingenstans på din lilla kropp vågade jag röra. Du tog mitt finger och jag pratade och lugnade dig så gott jag kunde. Du fick ditt morfin mot smärtan, somnade och vi sågs aldrig mer.
Jag undrar så hur ditt liv ser ut i dag.
