Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

Du hade inte ebola – jag minns dig mest

Expressens Magda Gad är på plats i Liberia, där skräcken för ebola är stor. En skräck som får fasansfulla konsekvenser. Foto: Cornelia Nordström

MONROVIA. När folk frågar mig hur Liberia har påverkats av ebolan, då tänker jag på dig.

Efter ett halvårs rapportering från landet är det minnet av dig jag bär med mig.

Detta är en krönika. Analys och ställningstaganden är skribentens.

Jag vet inte vad du heter, men den här texten är till dig. Av alla de människor jag sett blöda och torka ihjäl under ebolaepidemin är det dig jag alltid kommer minnas.

Du hade aldrig ebola.

Monrovias damm hänger i luften dagen då jag ser dig. Hettan saktar ner staden, det var länge sedan regnet föll och ingen orkar skynda sig. Speciellt inte begravningsteamet.

Det finns ingen anledning att skynda till ett lik.

Ebolafallen är noll vid tidpunkten men Röda korsets team hämtar fortfarande kroppar och begraver dem säkert.

Samtalet om dig har kommit på morgonen. Din kropp ligger på en sandväg bakom en marknad. Det har hunnit bli lunchtid när jag står och tittar på dig och undrar hur du har dött.

Du har hål på dina armar och ben och flugor och myror äter av ditt kött. Från din ena hand och din nacke sticker det ut glas. Ditt ansikte är så svullet att det har spruckit och solen har bränt huden till sot.

Jag tror att du kanske är 16 år.

Det är här historien skulle ta slut. Du skulle sprutas med klorin, packas i en säck och köras i väg på ett flak.

Det är då du rör på dig.

Jag säger först ingenting. Tanken att det jag ser är sant gör för ont.

Sedan börjar du gny. Smärtan i mig svämmar över och kommer ut som ett skrik:

– Hon lever, hon lever!

Begravningsteamets ledare svarar:

– Då åker vi.

Levande är inte deras ansvar.

Förtvivlat frågar jag efter ambulans.

– Ambulanser tar inte upp folk som inte har papper på att de inte har ebola, och sjukhusen tar inte emot. Och även om de gjorde det, vem skulle betala sjukhusavgiften?

Kvinnor, män, barn har samlats på platsen. Ingen kommer nära dig.

Det är den läxa Liberia har lärt sig. Inte ta i kroppar. Inte ta om hand.

Ingen vet vem du är. Vad du heter. Till slut viskar ett vittne:

– Hon blev våldtagen av flera män. De kastade stenar på henne och skar henne och slog henne. Hon har legat där sedan i natt.

Jag häller vatten över dig. Orkar inte se flugorna och myrorna i ditt kött. Orkar inte se dig bli levande stekt. Jag ber två killar i teamet att klä sig i skyddskläder och bära in dig i skuggan och de gör det.

Kanske är det lättare för dig att dö där. Det är vad jag intalar mig när jag lämnar dig.

Men du har aldrig lämnat mig.

I dag besökte jag marknaden igen. Dammet hängde inte längre i luften.

– Regnet kommer, sa en man till mig över en korg bananer.

Han fortsatte tystare:

– Jag är rädd. Förra regnperioden var det så många som dog.

Jag tittar bort mot sandvägen och tänker att det var rädslan som dödade dig.

Jag undrar var du ligger nu.

Står det ett namn på din grav?