Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer
Diamant Salihu

Värnplikten blev den bästa integrationen

Nationen behöver mig inte längre.

Krigsplaceringen har upphört, meddelar Rekryteringsmyndigheten.

Tio år efteråt minns jag värnplikten som en av de bästa perioderna i mitt liv.

Detta är en krönika. Analys och ställningstaganden är skribentens.

Efter tre steg på kaserngården på P10 i Strängnäs var jag inte längre mammas pojke.

Sommaren var över, fotbollskarriären lagd åt sidan. För första gången var jag på en plats där min bakgrund saknade betydelse. Det kvittade om vi nyinryckta var barn till arbetslösa, missbrukare, ingenjörer, professorer, företagsledare, långtidssjukskrivna, prostituerade.

Vi var i Försvarsmaktens ägo och nu gällde det att lyda order - för kung och fosterland!

Det kändes mäktigt att ta av sina privata kläder och ta på sig den gröna uniformen. Med soldatkläderna växte känslan att vi alla var viktiga pusselbitar av Sverige. Bland oss fanns säkert judar, kristna, muslimer, katoliker och garanterat ateister.

Vi var killar och tjejer, uppvuxna i betongförorter, innerstan och idylliska villakvarter. I livet utanför hade våra vägar förmodligen aldrig korsats. I försvarets uniform tvingades vi lägga vårt eget liv i händerna på någon vi inte ens kände.

Den påtvingade situationen gjorde värnplikten till den bästa integrationen.

Min kompis Herdi Kader, med kurdiska rötter, växte upp i Stockholmsförorterna Rinkeby och Husby. Han hatade vinter och kyla. Snö innebar för honom att åka pulka på Järvafältet. De riktiga "svenskarna" de bodde inne i stan, tänkte han då. Hans bild, eller fördomar, av svenskar gick ut på att de förmodligen var alkoholister, frånskilda eller levde som ensamstående med tre barn.

Efter mönstringen skickades han på femton månaders värnplikt i Östersund, som jägare och befäl för 34 soldater. Han var enda personen med utländsk bakgrund i logementet. Herdi lärde sig att stå på skidor och fick en blond kille som stridskamrat. Killen kom från en familj med två barn, föräldrarna var gifta och jobbade som lärare i Arvidsjaur. Det lät ju konstigt, tyckte Herdi, och frågade: Är dina föräldrar alkoholister?

Det återspeglar värnpliktens betydelse för att bryta fördomar, bygga vänskapsband och att få oss att förstå att vi inte är så olika.

För min egen del blev det bara sex veckors grundutbildning i grön uniform, innan jag fortsatte göra lumpen på tidningen Värnpliktsnytt.

Där hamnade jag bland driftiga journalister och fotografer. Vi hade vuxit upp i Övertorneå, Umeå, Härnösand, Karlstad, Västerås, Stockholm och Torna Hällestad och var fullständigt olika. Trots det hade vi genom journalistiken en samhörighet jag tidigare inte upplevt. Några blev mina närmaste vänner.

När den allmänna värnplikten avskaffades sommaren 2010 skrotades tyvärr också Värnpliktsnytt.

Värnpliktens nedläggning innebar att Sverige gick miste om den bästa chansen att integrera människor och att få alla, oavsett hudfärg, bakgrund, kön eller sexuella preferenser, att känna sig likvärdiga.

När världen befinner sig i kaos och ryska ubåtar gör intrång i skärgården, ska det satsas på försvaret igen. Flera partier flaggar även för att återinföra allmän värnplikt.

Det skulle vara bra.

Inte bara för att kunna försvara Sverige mer än sju dagar, utan också för att såna som Herdi, Simon och Karin ska få känna sig som jämlikar. Åtminstone under ett år.

Herdi Kader gifter sig i sommar med en svenska och pratar kurdiska med sin son. Han har Vasaloppet på sin meritlista och ska nästa år genomföra sin första svenska klassiker.