Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer
Diamant Salihu

Varför hängde gråtande barn på våra väggar?

Bruno Amadios gråtande barn. Foto: STOCKHOLMS STADSMUSEUM

Jag och min fru är ute på en bilresa genom vårt vackra Sydsverige. En av nätterna somnade vi i ett rum med fågeltapet och vaknade till fågelkvitter i Nybro. Belåtna efter föregående kvälls vin, lammspjäll och utsökta ugnsrostade körsbärstomater. Allt var underbart. Tills vi åkte till Nybros bakluckeloppis.

Detta är en krönika. Analys och ställningstaganden är skribentens.

Vi försökte göra fynd i konkurrens med en ung man i Cowboyhatt och SD-bricka på bröstet, och rutinerade prutare från den lokala flyktingförläggningen.

Vid det första bordet där det såldes gamla böcker, gamla champagneglas och träljusstakar, fångades vår uppmärksamhet av innehållet i en brun läderväska. Åtta tavlor med gråtande barn i olika skepnader stirrade på oss.

Jag hade lyckats förtränga den sorgsna blicken som gett mig dåligt samvete under tonåren. Det spelade ingen roll hur lycklig jag var över ett lyckat matteprov, fotbollsseger eller besvarad ögonkontakt från en tjej i skolan. Barnets ledsna blick fick mig då som nu att ifrågasätta att jag hade en härlig dag. Det kändes som att barnet talade till bara mig och frågade: "Varför är du glad, ser du inte att jag gråter?".

Märkligt nog har 1,5 miljoner tavlor med samma motiv sålts bara i Sverige, enligt tidningen Norran. Det är obegripligt. Vad såg våra föräldrar för konst i ett barn som gråter?

 

Den italienske konstnären Bruno Amadios målade de gråtande barnen under pseudonymen G Bragolin. Tavlorna gjorde försäljningssuccé under 1970-talet, utan konstnärens vetskap. Hans motiv hade masskopierats och sålts i miljontals. Men många av de tårögda ungarna hamnade lika snabbt i soptunnan eller brändes på bål. Barnen spred skräck. Den brittiska tidningen The Sun publicerade 1985 en artikel om att brandmän vägrade ha tavlorna med gråtande barn i sina hem. De ansågs föra otur med sig. En brandman berättade att tavlorna ofta hittades oskadda i ruinerna. Artikeln resulterade i att den brittiska tabloiden brände högar med tavlor på gråtande barn som läsarna skickat in.

Många av mina vänner har haft tavlorna på sina väggar och flera berättar att de var rädda för barnen och oturen de påstods föra med sig. En vän har den fortfarande upphängd i sommarstugan, en annan har den hos föräldrarna i Alfta.

Mina föräldrars gråtande pojke försvann spårlöst under en flytt, tack och lov.

 

Även om många år passerat sen våra blickars senast möttes, kände jag hur barnen vädjade om att räddas ur läderväskan. Ett tag ville jag betala lösensumman på 80 kronor, men hindrades av min fru.

Det hävdas att Bruno Amadios, tvärtemot det människor fått för sig, inte alls torterade sina barn för att få fram lidelsen i blickarna. I stället ska han ha använt sig av dockor och inspirerats av drag från sina egna söners ansikten.

Jag låter bli att spekulera kring hur han lyckades få fram känslan i barnens uttryck. Blickarna och tårarna visar känslor som kan tolkas på tusen olika sätt: som skräck, ondska, sorg, ängslan eller önskan efter uppmärksamhet.

I söndags skildrade de gråtande barnen känslan hos de 323 002 islänningar (tillsammans med miljontals svenska medgångssupportrar utsvultna på framgång) som hade hoppas på ännu ett mirakel, men vaknat upp från drömmen.

Låt oss vara glada för att Island nådde hela vägen till kvartsfinal och hoppas att tavlorna med de gråtande barnen aldrig hängs upp på någon vägg igen.