Diamant Salihu
Det är härliga nyheter när vi inom några månader måste flytta ut, oklart än till vad.
På ännu en visning insisterar en överentusiastisk mäklare på att välkomna alla med en handskakning.
De flesta är par. Jag har granskat lägenheten inom tre minuter, men står kvar i hallen och betraktar alla konkurrenter: uppklädda i märkeskläder, polerade skor i brunt skinn, en pappa håller sin son under ena armen.
Några pratar redan om hur de ska möblera lägenheten.
En ung kvinna antecknar i prospektet. En man lyfter upp mattan för att inspektera eventuellt dolda skador på golvet.
Jag går till badrummet och greppar tag i handfatet. Kollar om det sitter stadigt. Det är ett bra sätt att kolla renoveringsfusk, har jag hört. Handfatet lossnar inte.
När jag väntar otåligt på att gå fångar en äldre kvinna i läderbyxor min uppmärksamhet. Hon talar högt till mäklaren så alla unga par ska höra.
Mäklaren får veta att en planlösning med slutet kök är bättre för äktenskapet.
Det är en rätt udda sak att diskutera på en visning. Samtalet får mig att glömma bort lägenheten.
I trapphuset frågar jag kvinnan nyfiket om det där med skilsmässorna. Hon berättar så gärna.
Kvinnan har en svart labrador vid sin sida och ser ut att kunna vara en psykoterapeut med en egen mottagning. En som tar emot par i äktenskapets slutskede.
Med samma övertygelse som Donald Trump påstår att han är en fantastisk affärsman, förklarar kvinnan att par med slutna kök, skiljer sig mer sällan. De som däremot har öppna kök, alltså där man ser in till köket från exempelvis vardagsrummet, skiljer sig oftare.
Forskning visar detta, hävdar hon bestämt.
Ja, det låter trovärdigt tänker jag.
Det borde jag veta. Jag har öppen planlösning i min nuvarande lägenhet. Så fort disk, en mjölkförpackning eller konservburk lämnas kvar på köksbänken, blir hela lägenheten ett enda kaos. Tycker jag. Det är en outtömlig källa för onödiga konflikter.
Jag vill inte att en mjölkkartong ska orsaka en skilsmässa. Ni vet den som skulle plockas bort efter maten, efter filmen, efter toalettbesöket, efter... Men som ändå står kvar nästa dag som ett hån rakt i ansiktet.
Känner ni igen er?
Jag förstår inte varför det ska vara så svårt att plocka bort efter sig, direkt, inte senare.
Det kan verkligen irritera mig.
Det och människor, vi känner alla någon, som har vanan att ställa tillbaka mjölkförpackningen i kylen trots att det bara finns en matsked mjölk kvar.
Känslan när man är trött, hungrig och stressad, och dropparna med mjölk drunknar bland flingorna i skålen...
Avskyr den typen.
Tydligare än så kan kvinnan med skinnbrallor inte vara: Skaffa en lägenhet med separat kök, så att stöket inte syns, och rädda äktenskapet.
Jag ägnar en längre stund åt att försöka googla fram forskningen hon pratat om. Hittar inget, däremot lär jag mig att två av tio par skiljer sig inom tio år. Att brandmäns äktenskap oftare slutar i skilsmässa än biologers. Och att renovering kan leda till skilsmässa.
Alla dessa hinder i livet och nu är också köket en eventuell riskfaktor.
Efter att ha inspekterat lägenheten, skyndar folk vidare. Vi står i deras väg.
Kvinnan skyndar sig att fråga om vi inte ska köpa hennes lägenhet i stället.
- Jag har ett slutet kök!