Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer
Diamant Salihu

Tusentals skrek förolämpningar i kör

Våldsamma supportrar kidnappar idrotten. Vi måste acceptera huliganer lika lite som andra extrema grupperingar.

Detta är en krönika. Analys och ställningstaganden är skribentens.

Jag älskar fotboll.

Jag älskar sporten, har själv spelat.

Men på grund av supporterkulturen har jag inte sett mer än två fotbollsmatcher på åtta år i Stockholm. Genom en kompis som är Bajen-supporter hamnade jag på ståläktaren.

Inom några minuter förvandlades vanliga män till djur. De mest primitiva sidorna trängde fram i gruppens gemenskap. Tusentals skrek förolämpningar i kör. Jag kunde se pulsådern framträda på halsarna hos några som skrek.

Jag var ärligt talat rädd att någon skulle kasta en sten i huvudet på mig eller slänga en handgranat mitt bland oss. Det scenariot kändes tänkbart utifrån den rådande stämningen.

Senast jag gick på fotboll var förra våren när Hammarbys fotbollsherrar hade hemmamatch. Solen sken. Det var svensexa för en barndomsvän som gillar laget och vi började med kall öl på Medborgarplatsen. Väl inne på arenan hade vi ordnat sittplatser på långsidan. Jag satt bredvid föräldrarna till en Hammarby-spelare. Dagen hade varit perfekt. Men precis när matchen skulle börja tände supportrarna sin pyroteknik. Hela arenan dränktes i en rökdimma. De uppvärmda spelarna blev kalla när de tvingades vänta. Supportrarna hade redan där stört matchen för laget de påstår sig älska. Under matchen kom Varbergs målvakt nära sidlinjen för att slå en frispark. Då reste sig en kepsklädd och tatuerad kille och skickade en rejäl spottloska mot målvakten. Den missade, killen skrek förolämpningar.

Alla satt som vanligt. Ingen jävel reagerade. Var höll vakterna hus? Polisen?

Jag blev så oerhört provocerad och ville egentligen gå fram och fråga varför han spottade. Eftersom han var omgiven av påhejande vänner, och då det här inte var min svensexa, satt jag i stället irriterad resten av matchen.

I min värld var det han gjorde lika kränkande och oacceptabelt beteende som om en främmande person skulle spotta mot någon i en folksamling på stan. Men på en fotbollsarena är folk så vana att de inte ens reagerar.

Jag begriper inte hur annars ganska vettiga människor anser att våld och galenskap är tillåtet, så länge de utkämpar striden för sin grupp.

Den inställningen delar många personer som söker sig till extrema grupper.

Inför gårdagens derby mellan Djurgården och Hammarby på Tele 2 Arena i Stockholm hyllades lagens supporterföreningar för sina fina initiativ. Hade de ordnat en gemensam insamling för Unicef eller Ung Cancer?

Nej, de hade bara uppmanat sina mest våldsamma supportrar att inte slåss och att inte hota någon före eller efter matchen. Föreningarna tog också avstånd från pyroteknik och andra inkastade föremål.

Det är vansinne att behöva klargöra för vuxna att de inte ska förstöra sporten för alla riktiga supportrar.

Tänk att du ska prata allvar med en 12-åring:

"Du ska inte misshandla, mordhota eller kränka Kalle som hejar på det andra laget. Och inte kasta brinnande bengaler. Folk kan få panik och svårt att andas".

Uppenbarligen är något är fel när föräldrar tvekar för att ta med barnen på svensk fotboll.

På supporterklubbarnas uttalanden låter det som att de medlar vapenvila mellan två kriminella mc-gäng som är i krig med varandra.

Samhället kan inte acceptera att vissa grupper rättfärdigar våld mot andra.

Varken om det sker i Guds, gängets eller klubbens namn.

Logga in för att följa

Det är gratis och går snabbt!