Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer
Diamant Salihu

Jag tränar åtminstone inte i ihåliga kalsonger

Diamant Salihu: Jag har aldrig brytt mig nämnvärt om hur jag ser ut när jag tränar. Foto: Shutterstock.com/Kzenon

Jag var på en sportoutlet och uppmanades av min fru att köpa en ny träningsväska. Jag vägrade. Har ju min 15 år gamla Diadora-bag, med extra fack i botten för använda kläder. Den duger lika bra som Louis Vuitton-väskorna en del visar upp sig på gymmet med.

Detta är en krönika. Analys och ställningstaganden är skribentens.

Däremot köpte jag två svarta kortbyxor. Det var mest för att slippa återanvända stinkande shorts om jag tar mig till gymmet en tredje gång samma vecka. Annars har jag skiftat mellan mina blå Team Sportia och ett par svarta av märket Puma, med stänkt av vit färg från när jag målade taket i min gamla lägenhet.

Jag har aldrig brytt mig nämnvärt om hur jag ser ut när jag tränar. Jag är där för att svettas och grimasera fult när jag blir utmattad. Inte för att visa upp mig.

Det blir ändå oundvikligt att inte tänka på utseendet i samband med träning. När jag kommer utanför dörren i träningskläder blir det nästan komiskt. Jag känner mig så omatchad bland träningsmänniskor som verkar så måna om att ha de mest färgglada färgerna från de malligaste märkena.

Jag tröstar mig med att jag åtminstone inte tränar i ihåliga kalsonger, som vissa kompisar gärna gör.

Branschen har givetvis stenkoll på att många vill svettas snyggt. Nyligen öppnade en sportkedja en konceptbutik i Stockholm som riktar sig till en "ung och urban målgrupp" för "exklusiva och trendiga sportprodukter".

Perfekt för alla unga och hippa stadsbor som vill bygga hemmagym och pungsvettas i dyra zebramönstrade Frank Dandy-kallingar.

Jag har vänner som tillhör kategorin unga, urbana och trendiga träningsfreaks. Nyligen hade en sådan vän inflyttningsfest. När vi var tonåringar utkämpade vi dueller på fotbollsplanen. Enligt mig slutade de ofta med att jag vann bollen.

Till den här festen välkomnade han alla festgäster med att komma lite tidigare och springa backintervaller med honom. Jag stod över. Han väger 95 kilo muskler tävlar i crossfit och liknar en snyggare version av Drogo. Ni vet Dothraki-krigaren som drakdrottningen Daenerys gifter sig med i början av första säsongen av Game of Thrones.

På festen var jag omringad av en armé av atleter, alla med tydligt definierade muskler. Flera av dem är personliga tränare på trendiga gym eller har företag inom träning. En ung kvinna på festen delar med av sina övningar och moderåd till 127 000 följare på Instagram.

Säga vad man vill om deras synliga muskler, men träningsfolk är roliga att festa med. De kan äta och dricka nästan vad de vill och älskar att visa allt de klarar av.

En trimmad PT introducerade sig genom att gå ner i spagat i köket. Sedan gick han ut för att röka. Lite senare samlades alla i vardagsrummet för att följa tävlingen om vem som kunde klara den mest avancerade övningen mot en ribbstol. Ja, min kompis och hans fru har haft ett crossfit-gym och har så klart monterat en ribbstol mot väggen.

Själv låg jag raklång på golvet och följde showen.

För min del blev det en tidig hemgång. Team Sportia-shortsen och Diadora-väskan väntade. Jag hade en vecka tidigare bokat in mig på ett tidigt gympass.

Tydligen missade jag en brottningsmatch mellan en före detta MMA-fighter, som nu är PT, och spagat-killen. Värdinnan fick bryta kampen i tredje ronden. Jag hann heller inte se när min Drogo-kompis jämförde lårmuskler med en annan.

En jury kom fram till att min vän hade störst massa, den andre bäst definition.

Nästa morgon snoozade jag så länge att jag bommade träningspasset.