Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer
Diamant Salihu

I dag, efter 399 dagar av ensamhet, landar familjen i Sverige

Den här krönikan är till er som vill "hjälpa" flyktingar på plats.

Jag kom i kontakt med Suleiman Abuhasanein, 30, när jag gjorde serien "Det Nya Landet" inför valet, där personer som invandrat fick berätta om varför de kom till Sverige.

Detta är en krönika. Analys och ställningstaganden är skribentens.

I Damaskus, Syrien, var Suleiman en ung och eftertraktad allmänkirurg.

Inte bara av regimen, utan också av de otaliga styrkorna som försökte störta Bashar al-Assad. Men att hjälpa ena sidan innebar att skriva under sin dödsdom hos den andra. Det var bara en tidsfråga innan detta tragiska öde mötte honom.

Suleiman gjorde som många andra syriska läkare - flydde.

Han betalade 70 000 kronor för att smugglas in i Europa via Turkiet. Mot en säker död, fruktade hustrun.

Just då var det familjens minst dåliga alternativ. För hustrun och treåriga dottern var flykten för riskabel. Det var säkrare att gömma sig hos anhöriga.

Suleiman överlevde och anlände till Göteborg 22 november 2013. Han hamnade i Uddevalla och började genast den utdragna byråkratin med att skaffa svenskt ID-kort och personnummer. Efter några månader kunde han ansöka om familjeanknytning för att rädda sin älskade Racha och dottern Saedra.

"Det är 230 dagar sen jag träffade mitt barn och min fru senast", förklarade Suleiman i somras.

Efter knappt sju månader pratade han i princip flytande svenska.

I väntan på en SFI-plats spillde Suleiman ingen tid. Målmedvetet läste han svenska böcker, nyhetssajter och pratade med okända Uddevallabor.

"Jag vill jobba som läkare igen", sa han.

Den 24 november, ett år efter ankomsten till Sverige, skickade Suleiman ett långt mejl.

"Imorse vaknade jag som vanligt utan att tänka på vad som skulle hända två timmar senare. Jag hade ätit min vanliga frukost och klätt på mig. När jag hade börjat köra bilen mot biblioteket som jag brukade göra på måndagarna, kom jag ihåg att jag inte hade tittat i brevlådan. Jag gick till brevlådan och öppnade den. 'Fyra brev samtidigt är faktiskt ovanligt', sa jag lågt och log. Det är roligt att få brev tycker jag, men inte från Kronofogden förstås. Jag tittade på det första brevet med Migrationsverkets röda symbol på kuvertet. Mina händer började darra och jag slet upp brevet blixtsnabbt".

Hans fru och dotter får komma, läste han.

"Det är en otroligt känslomässig stund när jag läser brevet, äntligen får jag träffa min familj. Man kan inte föreställa sig den här situationen om man inte har upplevt den själv, faktiskt. Min svenska är svag nog, alldeles okunnig och räcker inte till för att uttrycka hur glad jag blir. Det borde vara en mänsklig rättighet att träffa sin familj och njuta av att leva tillsammans, men för oss har det inte varit så på över ett år. Nu när vi återfår denna rättighet blir vi överlyckliga och livet blir meningsfullt igen".

Suleiman har praktik som urolog på Uddevalla sjukhus.

"Kanske vänder vindarna och framtiden blir bättre, möjligen kan jag jobba, och eventuellt kan jag uttala svenska som svenskar och skilja mellan de här jädra vokalerna. Kanhända kan min familj och jag bo i ett stort hus och resa tillsammans till olika länder som jag och min fru planerade att göra, vem vet?"

I dag, efter 399 dagar av ensamhet, landar familjen i Sverige.

 

Läs Suleimans mejl i sin helhet här.

Logga in för att följa

Det är gratis och går snabbt!