Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer
Diamant Salihu

Han ljög för att kunna ta sista vägen till EU

Detta är en krönika. Analys och ställningstaganden är skribentens.

I våras träffade jag en ung man i det grekiska flyktinglägret Idomeni vid Greklands norra gräns. Han var en av tusentals flyktingar som tältade i leran och levde på matransoner från hjälporganisationer. Under den pågående debatten om asylsökande som ljuger om sin ålder, tänker jag på honom.

Han var en irakisk flykting sedan två år efter att terrorgruppen Islamiska staten omringat tiotusentals jezidier. Han och 41 anhöriga hade försökt fly till säkrare områden och fastnat i en av Islamiska statens vägposteringar. Men de hade haft tur. De blev bara rånade på bilarna och värdesaker och kunde återvända till bergen. När nya vägar öppnats av kurdiska PKK-soldater lyckades de med hjälp av smugglare nå Turkiet.

Där var familj och släkt på flykt och försatta i tältläger. Hans pappa lyckades ta sig till USA och kunde ordna visum till sin fru och barn under 20 år.


Vår vän var 23 år
och inte välkommen. En äldre bror fanns i Tyskland. Han behövde ta sig dit.

"Jag känner mig ensam", förklarade han.

Efter fem misslyckade försök hade han lyckats ta sig till Grekland över havet. Vid gränsen till Makedonien blev han fast med tusentals andra i ett tältläger. Där fanns en stor andel kvinnor och barn. Alla var på väg till en pappa, fru, mamma, barn och syskon som hunnit ta sig till EU innan gränserna blockerades.

Protester förekom dagligen. Vi lämnade lägret efter några dagar, men kort efter fick jag en bild av 23-åringen som på god engelska berättade att människor blev allt mer förtvivlade. Bilden föreställde en jämngammal man som tänt eld på sig själv. Det fick inte EU:s politiker att öppna gränserna igen.

Alla mammor och deras barn som redan var på grekisk mark skulle placeras i bättre läger, sades det. Därifrån skulle de omfördelas inom EU. Det var inte ens säkert att de skulle kunna söka asyl i de länder där de redan hade familjemedlemmar.

Många väntade därför vid tältlägret i hopp om att hitta en väg in. Vår unge vän också.


Under flera veckor sökte han smugglare som ville ta honom över gränsen till Makedonien och norrut mot EU. Men gränskontrollerna var för många. Flera som tog sig över greps och skickades sönderslagna tillbaka till Grekland.

I maj var han plötsligt i Tyskland.

Hur kom du dit undrade jag?

"Jag gjorde det illegalt", svarade 23-åringen.

Han hade fått tag på ett falskt pass och lyckats flyga till Italien. Därifrån tog han sig till sin bror och sökte asyl. För bara några dagar sedan fick han det eftersom han har självklara asylskäl enligt internationell rätt.

Nu lär han sig tyska och lever. Det är skillnad på att vara vid liv och att faktiskt leva.

Men gjorde han fel som tog sig dit illegalt?

Var det fel att han använde ett falskt pass?

Jag vet att få kan föreställa sig vad det innebär att leva i ett krig, att splittras från anhöriga och fly till ett land där du har laglig rätt att söka och kommer att få asyl, men först måste klara en dödshinderbana för att komma dit.

Den här unge mannen ljög och använde falskt pass för att kunna ta den sista vägen till EU. För att han inte såg andra alternativ. Han ville inte vänta längre med att förverkliga drömmar. Studera. Hitta kärleken. Sova tryggt i en säng nära anhöriga. Vakna utan ångest. Känna hopp.


Så, andas innan ni kräver utvisningar för lögner. Ja, asylsökande ljuger om sin ålder. De ljuger garanterat om fler saker.

Det kallas att vara desperat.