Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer
Diamant Salihu

Det finns ändå hopp för cancersjuka Laura

16-åriga Laura Yeghiyan ligger inlagd på avdelning 95 på Akademiska sjukhuset i Uppsala - strax ska hon behandlas med en ny dos cellgifter. Foto: CHRISTOFFER HJALMARSSON EXPRESSEN

Påsarna med cellgifter är tomma intill sjukbädden.

Där ligger svårt sjuka Laura, utmattad av tunga mediciner.

Detta är en krönika. Analys och ställningstaganden är skribentens.

LAURA - EN AV 1 000

Laura Yeghiyan, 16, är ett av drygt tusen barn som årligen får stanna i Sverige på särskilt ömmande skäl. Föräldrarna sökte asyl i Sverige eftersom hon inte kunde få nödvändig vård i Armenien.

När hon behandlats och verkade ha blivit frisk ville Migrationsverket utvisa familjen. Men efter överklaganden fick hon stanna - och i somras fick hon ett nytt återfall av den svåra sjukdomen.

Vi känner sorg och obeskrivlig ångest över att ett barn kan vara i slutskedet av sitt liv. Samtidigt en lättnad över att mardrömmen utspelar sig i Sverige, att det ändå finns hopp.

När jag träffade Laura Yeghiyan, 16, första gången våren 2015 satt hon mest i sitt sovrum och grät. Hon hade slutat gå till skolan. Det fanns ingen mening med det tyckte hon. Vännerna och lärarna påminde henne bara om allt hon skulle förlora.

Laura hade långt svart hår. Ett tungt beslut om utvisning till Armenien hängde över familjen.

"Kommer jag att överleva?" frågade hon.

Som femåring drabbades Laura av blodcancersjukdomen leukemi. Hon vårdades i hemlandet men fem år senare, 2010, fick Laura ett återfall. Läkarna rådde föräldrarna att söka sig ut i Europa för bättre vård. Nödvändiga resurser saknades i hemlandet. Pappa Armen och mamma Eleonora sålde allt de ägde och hamnade i Eskilstuna med Laura och lillasyster Lyudmila. De sökte asyl.

Laura påbörjade cellgiftsbehandling på Mälarsjukhuset i Eskilstuna och på Akademiska sjukhuset i Uppsala. Kroppen blev starkare. Håret växte ut. Laura gick i skolan, skaffade vänner och drömde om att en dag bli cancerläkare.

 

Just när livet börjat fick familjen beskedet att de skulle utvisas. Men det fanns ett litet hopp: familjens advokat ansåg att Lauras asylskäl var särskilt ömmande. Då kan undantag göras av exempelvis medicinska skäl, även om skyddsskäl saknas.

Överläkaren Nils Skanke varnade Migrationsverket att en utvisning kunde innebära en dödsdom. Om cancern återvände återstod bara stamcellstransplantation som behandling. En sådan kan inte ges i Armenien, förklarade läkaren.

Migrationsverket såg först inte så stora risker.

"Laura har behandlats mot leukemi i Sverige men mår i dag förhållandevis bra", skrev myndigheten i sitt utvisningsbeslut.

Efter flera överklaganden fick familjen ändå stanna på grund av Lauras sjukdom.

 

Ett år senare är jag på rum tre på avdelning 95 på Akademiska sjukhuset i Uppsala. Laura ligger i sängen. Om några minuter ska hon få en ny dos cellgifter. Hon är inne på tredje behandlingen sedan hon i juli fick veta att cancern var tillbaka.

Laura kommer att missa hela skolterminen. Hon försöker läsa ikapp på egen hand. Sjukhusets lärare undervisar henne i svenska, engelska och matte de dagar hon har ork.

Alla i familjen har testats ifall de är lämpliga donatorer, även tvåårige lillebror Arman. Laura blev ledsen när han lämnade blodprov och grät i ett rum intill.

"Jag hoppades att han inte skulle passa som donator. Jag vill inte att han ska få ont", säger Laura.

Mamma Eleonora bedöms vara lämpligast som donator. Om några veckor får Laura stamceller från henne och då får vi veta om cancern kan bekämpas.

"Vad hade vi gjort om vi varit i Armenien?" frågar föräldrarna som är tacksamma över att dottern får hjälp på ett svenskt sjukhus.

 

De tänker också på andra svårt sjuka barn. De som inte har samma tur i asylprocessens lotteri.

Varje år brukar i snitt 1 000 barn få asyl för att de har särskilt svåra skäl. Men den nya lagen som trädde i kraft i somras kommer att göra det svårare för barn i Lauras situation att få stanna, enligt Migrationsverkets jurist Maria Stutzinsky.

Laura torkar svett från nacken. Cellgifterna gör att hon fryser ena stunden och svettas i nästa.

Hon drömmer fortfarande om att bli cancerläkare.

Vad man än tycker om svensk migrationspolitik visar Lauras fall hur livsavgörande ett beslut kan vara.

Jag lovar er att de flesta skulle dela min känsla när jag såg Laura i ögonen. En enorm tröst av vetskapen att hon får den bästa vård som finns.