Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer
Diamant Salihu

Vi är miljoner som missbrukar pokémondrogen

Jag har blivit en av alla som likt en zombie går med blicken mot mobilen och plockar pokémons, skriver Diamant Salihu.

Detta är en krönika. Analys och ställningstaganden är skribentens.

Jag har just köpt 1 200 pokémynt för 109 kronor. Det är då jag inser hur genialt det förbaskade spelet är.

Två veckor in i hysterin har jag hunnit bli en av alla som likt en zombie går med blicken mot mobilen och plockar pokémons. Det behövs allt från tolv till 400 pokégodisar för att utvecklas, eller ”evolva”, som vi spelare säger.

Jag har gått längs stränder, sicksackat i buskar och prickat monster på offentliga toaletter i Frankrike, i jakten på starkare monster.

Utan starka Dragonite och Slowbro är man chanslös mot spelarna som kontrollerar gymmen.

Min fru var den som laddade ner spelet först. Jag är den som fortfarande är ute och jagar.

 

Vi var nyss på Gotland med vänner. Visby kryllar tydligen av monster. Jag och min kompis Johanna lyckades övertala våra respektive att sätta oss på en uteservering, med ett tjugotal andra som satt sig på filtar och direkt på gräset med blickarna mot mobilerna. Platsen var ett stopp som lockade till sig massa monster. Vi behövde bara sitta där redo att kasta bollarna som fångar monstren. Problemet var att mina bollar tog slut för att fågeln Pidgey vägrade bli tillfångatagen trots att jag fått in sju klockrena träffar och matat med hallongodis, som ska göra monstren mer lättfångade. Jag, som tidigare bara spelat Wordfeud och Super Mario på 8-bit, blev förbannad när Pidgey nickade hånfullt. Jag köpte bollar. När jag blev av med dem också fyllde jag på med nya.

Johanna och jag stirrade i våra mobiler medan våra respektive ansträngde sig för att prata. Jag minns inte vad samtalet handlade om. Vi tittade upp och hummade, sa något neutralt om ”vilket fantastiskt väder”, samtidigt som vi tittade på skärmen efter nya monster.

Våra partners tröttnade och krävde att vi slutade spela. Johanna blev fråntagen sin mobil. Vi fick ge efter, tillfälligt, och nöja oss med att titta avundsjukt på en grupp tioåringar som jublade när de fångade det skygga rävliknande djuret Eevee.

 

Vi letade efter en restaurang som serverade crêpes, och gick fel. Jag och Johanna, som hade fått tillbaka sin telefon, tyckte om att vandra runt. Vi låtsades orientera oss genom mobilernas GPS, men i största hemlighet tog vi åter upp jakten. Vi tävlade om vem som först nådde nivå 16. Det gjorde hon, efter att ha köpt guldmynt och massa nya bollar.

Ja, så där höll det på. Johannas pojkvän som tröttnat på hennes tjat om att sluta snusa hade nu ett motargument: ”Om du slutar spela Pokémon”.

Svårt, för hon är fast. Liksom jag. Och nästan alla andra, verkar det som.

Nintendo och Google, som tagit fram spelet, har lyckats med första fasen i sin uppenbara plan.

De har fått miljoner människor att missbruka deras virtuella Pokémon-drog.

Det finns uppenbarligen spelare beredda att betala hundratals kronor för att få fler bollar, större väskor som rymmer okläckta ägg, magisk återupplivningsspray och ägginkubatorer. Jag börjar bli konspiratorisk när den simpla larven Weedle blir nästintill omöjlig att fånga, trots självklara träffar. Är det algoritmen som vill att jag ska köpa mer?

Spelet hyllas för att få barn och vuxna att röra sig mer och stoppa våldtäkter. Men om abstinensen inte släpper har vi ett nytt spelmissbruk som människor kommer behöva söka hjälp för. Om inte, är det bara en tidsfråga innan parterapeuterna måste anlitas för att rädda äktenskap från virtuella monster som dyker upp i sovrummet.