Gå till innehåll

Det finns något värre än att hålla i barn när de dör

I tisdags morse besköts Kabul med raketer.
Foto: RAHMAT GUL / AP TT NYHETSBYRÅN
Det finns något som är värre än att hålla i barn när de dör, skriver Magda Gad.
Foto: STEFANIE GLINSKI

Premium: KABUL. Att veta att man när som helst kan dödas är svårt. Att veta att de man älskar när som helst kan dödas är svårt. Att hålla i barn när de dör är svårt. 

Men det finns något som är svårare än det. 

Detta är en krönika. Analys och ställningstaganden är skribentens.

Mer av det bästa från Expressen. Mer Premium hittar du här.

Länge trodde jag inte på det. Inte kunde det finnas något som är värre än krig. 

Det går så snabbt i krig.

Jag minns flickan som hade satt på sig en röd klänning och gick ut och sopade gården en morgon. Det var en vacker morgon. Ett hemskt ljud senare var hon borta. Morgonen var inte längre vacker.

Jag minns pojken som var ute och lekte med sin lillasyster. Ett hemskt ljud senare var systern borta. Hennes skor och svansen av en granat låg kvar. Pojken sprang in i huset för att leta efter sin bror. Han skrek broderns namn och letade. Till slut letade han i soptunnan.

Jag minns sandplanen som fungerade som en fältklinik. Bårarna som stod där var tomma. Ett hemskt ljud senare var bårarna inte tomma längre. Det låg barn på dem. Ett barn var skjutet i halsen och vi försökte få blodet att sluta pumpa. Men ingen av oss var läkare och vi visste inte vad vi skulle göra. Vi såg barnets ögon spärras upp i panik. Ett par panikslagna ögon som jag aldrig glömmer. Barnet låg på rygg och kvävdes av sitt eget blod. När vi vände barnet på sidan rann blodet ut istället. 

Det enda man vill i de där stunderna är att kriget ska ta slut. Att de hemska ljuden ska försvinna. Att flickor inte längre ska sprängas på morgonen. Att barn inte ska behöva leta efter sina dödade syskon i soptunnan. Att en liten människa inte ska kvävas av sitt eget blod på en plats där ingen kan hjälpa. 

Men i krig finns också människor som berättar att det finns något som är värre än när det går så där snabbt. Som berättar att det finns något som är värre än de där ljuden. 

En kvinna som skadades i kriget mot IS i Mosul fick stora delar av sin rygg bortsprängd. De som var med henne på fältkliniken tyckte att det var konstigt att hon fortfarande var vaken. Det som de tyckte var ännu konstigare var att det första hon sa var att hon var glad. 

Hon var glad för att tystnaden hade tagit slut. För att tystnaden i terrorstyret hade tagit slut. 

Efter det träffade jag en man i Mosul som är musiker. Han visste att IS skulle döda honom och hans familj om han spelade sin rubab och sjöng sina sånger. I flera år satt han inne i tystnaden i huset och spelade inte på sin rubab. En dag gick han ut i trädgården med sin rubab och spelade och spelade och sjöng och sjöng. Hans mor sprang ut och frågade om han hade blivit galen. 

Han hade inte blivit galen. Han hade kommit på vad som var värre än att dödas. Att leva som en död. 

Jag har aldrig levt under terrorstyre men många av de människor som lever runt mig i Kabul har gjort det. En mormor drar med ena handen över den andra och säger att inget krig har varit värre än det. Om hon täckte hela sin kropp men glömde sina handskar piskade talibanerna hennes fingrar. 

En pappa säger att när han var pojke och bomberna föll under inbördeskriget kunde han alltid springa och försöka hitta skydd. När bomberna inte föll kunde han leka med patronhylsor och lära sig hur man gjorde fyrverkerier av dem. Men när talibanerna tog över gick det inte längre att springa. Det gick inte längre att leka. Hela Kabul var som ett stort fängelse.

Ett fängelse utan musik, sång, dans, lek, spel, tv, tidningar, kontakter med omvärlden. Ett fängelse där barn inte ens fick flyga drakar. Ett fängelse där den enda underhållningen var de offentliga avrättningarna på stadion. 

Det jag ser i ögonen på människor i Kabul när de tänker på att talibanerna kan komma snart igen och inrätta det där fängelset är inte panik inför döden. Det är panik inför livet. 

De orkar inte göra det igen. 

De orkar inte leva som döda igen. 

Tidigare i veckan rapporterade Expressens Magda Gad om oroligheterna som blossat upp i Afghanistan i samband med att de Amerikanska styrkorna successivt lämnar landet.

Se mer

Klas Bjurström, talesperson vid Svenska Afghanistankommittén medverkade i Expressen den 16 juli där han talade om säkerhetsläget i Afghanistan.

Elisabeth, 37: Så sparade jag ihop till en miljon

Premium: ”Bestämde mig för att bli rik” • Privatekonomens knep

Carina, 69, första pensionären i dagens pensionssystem

Premium: Sjuksköterskan först i Sverige att omfattas av dagens pensionssystem

Linda, 47, bytte liv – från hemlöshet till topplägenhet

Premium: Bodde under Älvsborgsbron: ”Trodde inte det skulle bli så här bra”