Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer

Det är inte de feta som är hungriga, det är de magra

Detta är en krönika. Analys och ställningstaganden är skribentens.

Fotografen Hasse Persson och jag körde bil tvärsöver USA. Resan tog drygt fem veckor och resulterade i en 32 sidor lång bilaga utan en enda annons, på gränsen till en roman.

Vi såg mängder av Americana: Från ättlingar till slavfolk på ön Daufuskie, en drive-in-begravning i Florida, den evigt brinnande staden Centralia full av cancersjuka, vi såg frihetsgudinnan bakifrån, en stadig matrona... ett vimmel av intryck.

Ett sitter limmat i mitt minne: Miljardären Stanley Marsh 3 i Amarillo, Texas. Marsh har gjort sina pengar på olja, gas, helium och TV-stationer. Men det var inte hur han gjort dem som kom att intressera oss utan vad han använde dem till.

Han hade uppfört ett av världens mest fotograferade monument, tio stycken vräkiga Cadillacs nergrävda snett i jorden med baken uppåt.

Han hade köpt en kalv med två svansar, världens största cirkushäst och ett antal raggiga gamla kor vars enda uppgift var att må bra så länge som möjligt.

Marsh såg ut som vilken direktör som helst, kanske litet ledigare klädd. Men hans kontor var annorlunda, fyllt till brädden av 25 stora TV-skärmar och världens största biljardbord - i skumgummi.

 

Marsh ville en gång bygga ett museum över dekadent konst i USA. Därför skrev han ett brev till Pat Nixon och bad henne donera en del av sin garderob till museet. President Nixon kom att tycka mycket illa om honom efter detta.

Det som framför allt drivit Stanley Marsh 3 förklarar han:

– Jag förverkligar hugskott och nycker. De flesta har drömmar, idéer och plötsliga nycker. Jag har turen att kunna förverkliga dem.

Detta gör han av och till i leken "Överraska mig!". Han och några goda vänner drar till flygplatsen, lägger platinakorten i biljettluckan. Drar en tänkt cirkel världen runt med armen och säger "Överraska oss!" Var de än landar tar de en taxi, en buss eller en rickshaw och ropar: Surprise me!

Så håller de på tills de tröttnar och far hem igen.

Mig påminde Stanley Marsh på ett märkligt vis om Pippi Långstrump. Inte så mycket för att han uppenbarligen hade en rejäl kappsäck med guldpengar, utan för att han vid sidan av välgörenhet och stipendier valde att ha roligt för sin rikedom, till och med jäklas litet med denna världens konstaplar och prussiluskor.

 

Han överraskade oss, denna knös i Amarillo, Texas.

Vi tillbringade natten i paret Marshs villa, Toad Hall, döpt efter den pösiga paddans hus i boken "Det susar i säven". Och vi vaknade av den genomträngande doften av ägg, bacon och amerikanska våfflor. Stanley hade redan åkt till jobbet och hustru Wendy trallade och lagade mat.

Vi var inte ett dugg hungriga när vi kom att passera The Big Texas Steak Ranch. Där kan man äta världens största biffstek, drygt två kilo prima nötkött, gratis bara man äter den i en sittning. När vi satt oss kring ett glas Coke, ser vi en väldig gäst göra entré. Hans övervikt ringlar och skvalpar.

Servitören, en mager mansperson kommer in med ett stort serveringsfat, rågat med kött. Den store mannen viftar med sin kniv och hugger in med ett njutningsfyllt glufs. Tio minuter senare dryper svetten över hans nacke och panna. Efter ännu ett par minuter har glufsandet övergått i ett lidande flåsljud.

När servitören dukat av bortåt halva steken ler han mot oss främlingar. Det är inte de feta som är hungriga, det är de magra. Visst blir man överraskad.