Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer

De nyrika stockholmarna kan ännu se det vackra

Kan man inte få adoptera sin hembygd?, frågar sig Johan Hakelius.
Foto: JENS CHRISTIAN
Ooohandet och aaandet avtar med tiden.
Foto: JENS CHRISTIAN

Det var en intervju med en tant, museichef, i den här tidningen. I vilken grad hon inspirerade reportern, Lars Klint, till formuleringen var en aning oklart, men den fastnade.

Detta är en krönika. Analys och ställningstaganden är skribentens.

Är Österlen, frågade Klint på ett sätt som verkade mer än en aning retoriskt, ett ställe ”dit nyrika stockholmare söker sig för att leka intellektuella och ställa till med oreda”?

Det kändes lite hårt i läsögonblicket, även för en intellektuell stockholmare som leker nyrik på Österlen. Men nu har det gått en dryg vecka.

Det finns ingenstans att parkera. Hittar man någonstans att stå blir man själv stående. Köer överallt, som retliga tusenfotingar med anklagande ögon i nacken mot alla som inte håller Tegnellavstånd. Man kan höra menyerna vissla och låtsas som ingenting, i hopp om att man inte ska märka hur de lagt på sig en hundring per rätt.

Det måste ha varit såhär fiskargubbarna i Saint-Tropez kände sig, när snofsiga parisare plötsligt snubblade runt i drivgarnen på tork.

Nu är jag förstås ingen ålafiskare med en långrev generationer bakom mig i de här trakterna. För tio år sedan hade jag bara varit här ett par gånger. Men å andra sidan var inte ens Fritiof Nilsson Piraten född på Österlen, om man inte tänjer begreppet som vore det ett vallöfte.

Kan man inte få adoptera sig en hembygd?

Saken är den att det inte spelar någon roll om svaret är nej. Man gör det ju ändå. Och efter nio år härnere, de senaste åren mer permanent, bubblar hemortsrätten upp när det inte går att få en kopp kaffe utan handgemäng och kommunen skickar parkeringsvakter att lappa bilarna på badvägen, där vi alltid brukar stå oantastade.

Det var likadant i Stockholm, för liksom de flesta stockholmare är jag inte stockholmare heller. Likförbannat började jag som nyinflyttad betrakta kvarteren kring Nytorget som mina och noterade alla förändringar med välvilligt bifall eller förnärmad harmsenhet, beroende på vad saken gällde.

Det var väl trevligt att Hannas krog kom till, men en tragedi att Johanssons kött och fläsk slog igen. När de pappalediga ersatte pundarna och Slas inte syntes till längre, låg det nära till hands att bli nostalgisk, även om jag inte hade bott där i mer än ett par år. Och så började allt om igen, först vid Vasaparken. När den delen av staden togs över av en armé ståupp-komiker, surdegsbagerier och journalister fick det bli Karlaplan.

Och så nu, då, Österlen, som nästa anhalt i mitt ständigt ambulerande heimat.

Hur vet man att man, åtminstone i sitt eget sinne, korsat den där mentala gränsen mellan besökare och bofast?

Jag tror att det säkraste tecknet, tyvärr, är att man slutar att se saker.

De första somrarna härnere var ett evigt ooohande och aaande, för allt var ju så vackert. Rapsen och magnoliorna och kullarna och, förstås, haaaavet. Men man vänjer sig. Inget har blivit fulare, utom möjligtvis ens eget yttre, och ändå glider blicken lätt förbi solnedgångar och siluetten av Bornholm. Det är helt enkelt som det ska vara.

Och där kommer svärmen av ”nyrika stockholmare” tillbaka i resonemanget, men den här gången i ett förlåtande ljus. För trots all skränighet, skräpighet och vilsen krypkörning, har de fortfarande sina ooohn och aaahn i behåll. De påminner oss som blivit hembygdsblinda om att det faktiskt är ovanligt vackert härnere.

Men berätta det inte för fler, är ni snälla.