Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

De kallade min pappa ”svartskalle”

Foto: Mikael Sjöberg

"Ni som är fördomsfulla mot invandrare". Så inleddes en text som fick mig att fastna i mitt scrollande på Facebook. Jag läste orden i inlägget men det var känslorna bakom som grep tag i mig. Inlägget var skrivet av min egen pappa. Direkt efter jobbet ringde jag honom och märkte genast att något var fel, det märktes på hans röst.

Detta är en krönika. Analys och ställningstaganden är skribentens.

Pappa berättar hur han i onsdags kväll var på väg hem från jobbet på sin cykel, samma väg som vanligt. Samma väg som jag gick till skolan i gymnasiet. Vägen delar upp fotgängare och cyklister med ett tydligt vitt streck och han befann sig på fältet som ägnats cyklisterna. Framför honom gick ett par i 60-årsåldern med två hundar. En man och en kvinna som tog upp både gång- och cykelfältet. Pappa saktade ner för att inte stressa dem. Men innan han hann öppna munnen vände sig kvinnan och ropade ”Cykla på vägen i stället!”. Min pappa förstod inte och frågade henne vad hon menade.

Svaret fick han från mannen, som vände sig mot pappa och sa ”Jävla svartskalle”. Han trodde inte sina öron medan kommentarerna oprovocerat haglade över honom. Han kallades ”muslimjävel” och anklagades för att vara medlem i al-Qaida. Mannen ska även ha påstått att min pappa ”antagligen” bar kniv.

Pappa insåg snabbt att han inte kunde stanna där. Förkrossad cyklade han hem, på sin sida om det vita strecket. Han kunde inte sova den natten, det gjorde för ont. Han kunde inte släppa kvinnans blick. Jag kan se den framför mig, för jag har sett den blicken förut. ”Det kändes som att hon tittade på en råtta”, sa han. Den råa rasismen hade träffat min pappa rakt i hjärtat.

 

Min pappa kom till Sverige 1992, ett år innan jag föddes. Han utbildade sig, lärde sig språket och började arbeta direkt. Majoriteten av de 22 år som han jobbat har varit i gatukök sex dagar i veckan, betydligt många fler timmar om dagen än åtta. Han älskar sin familj över allt annat, hjälper människor konstant och har alltid ett leende på läpparna. Men i vissa ögon kommer han aldrig vara något mer än en råtta.

Det som hände min pappa är tyvärr inget extraordinärt, det är en vardaglig företeelse. När vårt samtal tog slut påmindes jag om att det här var en vanlig, kall onsdagskväll i ett land där toleransen blivit svagare än fördomarna. Det här är inte första gången han har kallats ”svartskalle” och det är antagligen inte den sista. Men förhoppningsvis är vi avsevärt många fler som kallar honom Hakan. Det är hans namn och han är precis lika mycket människa som du.