Clara Lidström
Var var männen som ville berätta om det våld som de utsätts för? Var var alla män som protesterar mot en orimlig mansbild och skeva skönhetsideal? Var var snubbarna som vill prata om pojkars svikande skolresultat och sjunkande bildningsnivå? Var var alla män som tar strid för större del av föräldraledigheten? Som vill kämpa för en närmare, innerligare relation till sina barn? Som lyfter psykisk ohälsa och det faktum att det är fler unga män än kvinnor som begår självmord? Vad gjorde de på internationella mansdagen?
Patriarkatet är djupt orättvist inte bara mot kvinnor. Män lider också. Tyvärr verkar många män ointresserade av att prata om detta. Man hör faktiskt sällan om män som startar kampanjer och vill berätta om sin utsatthet. Endast vid en typ av tillfällen kan man vara säker på att frågan kommer till ytan: På internationella kvinnodagen. Eller i samband med #metoo-rörelsen. Ja, praktiskt taget varje gång vi pratar om kvinnors utsatthet så kommer män och vill berätta om sin.
Tro mig. Jag pratar gärna om mäns utsatthet. Men om de enda sammanhang där män vill prata är när vi pratar om kvinnors utsatthet – då är det något som är skevt. Då görs det för att flytta strålkastarljuset mot sig själv och kapa frågan för egen vinning.
LÄS OCKSÅ: Välkommen till vår värld, män!
Män har haft sina sällskap – bastuklubbar, korpenlag och hemliga ordnar där de umgås och sluter sig samman. Grupper som är svåra eller omöjliga för kvinnor att ta sig in i. Men nu blir männen omsprungna. För nu förenar vi oss i sällan skådad takt.
I onsdags släpptes uppropet #deadline som en del av #metoo-rörelsen. Kvinnliga journalisters vittnesmål om sexuella trakasserier på jobbet. Jag skrev själv på och gick med i gruppen som just nu räknar 7 600 medlemmar. I gruppen delar kvinnor erfarenheter, berättar om svåra upplevelser och stöttar och peppar varandra att våga anmäla och sätta ner foten.
Genom gruppen har vi kvinnor äntligen fått kontakt med varandra utanför de tidigare små nätverken. Vi har noterat strukturerna och ibland har vi till och med insett att just de män som trakasserat oss också har trakasserat andra. Och journalisterna är så klart inte unika – samma rörelse sker bland kvinnor inom en rad yrkeskårer. Skådisar, jurister, idrottare, musiker, fackligt engagerade… Listan bara fortsätter. Och kvinnorna i dessa grupper vet att nästa gång de utsätts för något kan de dela med sig av det i gruppen. Och har tusentals kvinnor vid sin sida.
LÄS OCKSÅ: I stan känner jag starkt mindervärdeskomplex
Nu män – nu får ni börja lägga manken till med ert frivilligarbetande om ni inte ska hamna på efterkälken. Använd internationella mansdagen till att arrangera era egna fackeltåg och ordna era egna manifestationer.
Det finns mycket med mansrollen som behöver styras upp. Där ni både är offer och förövare.
Gör som #tystnadtagning och ordna era egna aktioner där ni berättar om den smärta ni upplever i egenskap av att vara män. Bjud in prins Carl Philip och kungen att närvara. Dela på scenen vittnesmål om utsatthet. Vi kvinnor är beredda att lyssna. Men vi kommer inte att vara tysta – och ni får aldrig mer parasitera på våra samtal för att flytta tillbaka fokus till er själva.
Nu bildar vi kvinnor nätverk, stöttar varandra och förenas. Och vi vet ju alla vad som hänt genom historien när kvinnor har förenat sig. Vi har fått rösträtt, vi har fått barnomsorg, vi har fått p-piller och fri abort.
#Metoo har påskyndat söndervittrandet av patriarkatet. Varje dag knackas ytterligare en sten i muren bort. Till slut kommer den falla.