Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer
Clara Lidström

Stadsbor är som kränkta vita män

Staden är normen, det rimliga valet och platsen dit vi förväntas vilja flytta, skriver Clara Lidström. Foto: HENRY LUNDHOLM

Få krönikeämnen väcker mer känslor än när jag ställer stad mot landsbygd. Lantisarna blir glada – stadsborna blir vansinniga. Varför måste du polarisera, undrar de? Spär det inte bara på motsättningarna som redan finns?

Detta är en krönika. Analys och ställningstaganden är skribentens.

Ibland tänker jag på stadsbon ungefär som jag tänker på vita kränkta män. Mannen är norm och kvinnorna förhåller sig till normen. På samma sätt är staden i dag norm och landsbygden undantaget som får förhålla sig till normen. När man någon gång generaliserar kring staden och stadsborna – på det sätt som man annars generaliserar kring lantisarna och landsbygden – ja, då blir normen kränkt.

I dag är det är normalt att ha en pressbyrå runt hörnet som är öppen till midnatt. Därför är det onormalt att bo på landet där affären stänger klockan sex. Det är norm att ha en handfull restauranger inom gångavstånd från sin bostad. Därför är det onormalt att behöva åka tre mil i bil för att komma till en pizzeria. 

Det är norm att kunna välja mellan ett dussintal olika friskolor för sina barn, därför är det onormalt när det bara finns ett alternativ. Staden är normen, det rimliga valet och platsen dit vi förväntas vilja flytta.

Det leder till ett förminskande synsätt på lantisarna. Är de verkligen kvar på landsbygden för att de vill – eller är det för att de inte lyckats ta sig därifrån? Och är de inte lite sorgliga med sina dialekter, sitt efterblivna klädmode och sin inkrökta världsbild? Behöver landsbygden verkligen ekonomisk hjälp och nysatsningar? Är det inte bäst – ja rentav barmhärtigast – att släcka gatljus, skolor och vårdcentraler? Så att även lantisarna kommer sig i väg till staden där all utveckling och samhällsnytta sker.

En kompis till mig som är uppvuxen i en by i Västerbotten fick jobb på en kreddig reklambyrå i Stockholm. När chefen hörde var hon kom ifrån undrade han skämtsamt om hon ”kände till den där tunneln som går mellan Stockholm och Norrland och som sprutar ut pengar och bidrag i er ände?”

Min vän blev för paff för att kunna svara. Men sanningen är ju att staten tjänar in fem miljarder kronor bara på vattenkraften. Summor i liknande storleksklass kommer också från skogen, malmen och jorden. Staten tar pengarna (i de fall där utländska bolag inte försvinner med allt) och skickar växelpengar i retur till kommunerna. Egentligen är det inget fel att staten sitter på skattkistan om de bara hade haft intresse av att pytsa tillbaka pengarna på ett rättvist sätt. Men det verkar man tvärtom vilja motverka.

Landsbygden betraktas som parasiten och staden som värddjuret, skriver Clara Lidström. Foto: COLOURBOX

Engagemanget inför valåret är i dessa frågor svalt. Ja, så pass svalt att jag misstänker att stadsbor endast två gånger om året bryr sig om att landsbygden ska leva. Som scenbygge för sommarlov och som kuliss för idylliska julfiranden. Man vill smidigt ta sig fram på välskottade småvägar och beskåda julgransplundring i bygdegård. Plocka sju sorters blommor på midsommarafton. Köpa ägg och potatis från småskaliga bönder och beundra öppna och levande landskap på vägen ut till sommarstugan.

Bilden av en tunnel mellan Stockholm och Norrland, som sprutar ut skattemedel, må vara fullkomligt felaktig. Men är tyvärr högst levande i människors föreställningsvärld.

Lantisen ses som tärande och stadsbon som närande. Landsbygden betraktas som parasiten och staden som värddjuret. Och skattepengarna som trots allt skjuts till landsbygden ses som bidrag – medan pengarna till staden alltid betraktas som investeringar.

Nu stundar ett gott nytt valår. Jag spår att vi som önskar en debatt om en levande landsbygd i vanlig ordning kommer att bli besvikna.

 

#Metoo resultatet av decenniers kamp

Det pratas mycket om vem vi har att tacka för att #metoo-rörelsen i Sverige tog fart i höstas. Enskilda kvinnor har lyfts fram som hjältinnor - vilket alla som vågar berätta om övergrepp självklart är. Men vi ska inte glömma att anledningen till att rörelsen landat så bra just här är de kvinnor som kämpat i decennier. Debattörer, jurister, politiker, artister och helt vanliga kvinnor som lyft vikten av jämställdhet, samtycke, fri abort och förbud mot diskriminering på grund av kön. Metoos svallvåg är resultatet av decenniers kamp. Alla kvinnor som deltagit kan ta del av äran.

 

Lång väg till mindre kvinnofientlig värld

Trots #metookampanjen är det lång väg kvar till en mindre kvinnofientlig värld. Julhelgerna är en av de tider på året då kvinnor och barn är som mest utsatta – och hemmet är den farligaste platsen. Till Kvinnofridslinjen kan du som kvinna utsatt för hot, våld eller sexuella övergrepp ringa på 020 50 50 50. Och till Bris kan du som är under arton ringa och söka stöd på nummer 116 111.

 

Rösta för bättre klimat

Om vi ska avlägga några kollektiva nyårslöften inför valåret 2018 borde de handla om att rösta för ett bättre klimat. Både mellan män och kvinnor och på den här överhettade, nedsmutsade planeten.

Logga in för att följa

Det är gratis och går snabbt!