Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer
Clara Lidström

Sanningen är ju att vi vill ha kvinnan sådan – utmattad

Det har gått väldigt bra för Sverige under lång tid. Mycket tack vare att kvinnor arbetar över sin kapacitet för att täcka upp för bristande resurser. Särskilt inom skola, vård och omsorg, skriver Clara Lidström. Foto: ROBERT DALY / CAIAIMAGE /IBL BILDBYRÅ / IBL BILDBYRÅ CD111 [DOWNLOADED]

 

Detta är en krönika. Analys och ställningstaganden är skribentens.

Jag har varit utmattad. Det var tre år sedan och i dag är jag nästan frisk. Ändå skäms jag lite när jag pratar om det, för det känns som ett misslyckande. Som om det bara varit mitt eget fel. Och det är inte något jag fått för mig - även samhället säger det. Det lär utmattade att skämmas. Inte minst kvinnorna. Omgivningen kallar dem för duktiga flickor eller prestationsprinsessor och skakar på huvudet åt hon som sover med bettskena eller knaprar omeprazol. Så uppsnurrad i prestationer att hon inte inser sina egna begräsningar.

Men sanningen är ju att vi vill ha henne sådan.

Det har gått väldigt bra för Sverige under lång tid. Mycket tack vare att kvinnor arbetar över sin kapacitet för att täcka upp för bristande resurser. Det sker i alla branscher men särskilt inom skola, vård och omsorg.  Vi vet också att utmattning är extra vanligt inom yrken där man har stort ansvar för människor och liten förmåga att påverka sin arbetssituation. Men en kvinna kan man lita på. Hon klarar upp situationen. Hon tar med sig rättningarna hem på kvällen, hon springer i korridoren för att hinna mellan sjuklingarnas sängar. Hon tar en macka på stående fot i stället för en riktig lunchrast och jobbar över på eftermiddagen för att rätta till det som blev fel i brådskan.  På sin lediga dag kanske hon tittar in för att göra färdigt det sista som hon inte hann med. Och när hon kommer hem från jobbet fortsätter arbetet, för även där är hon huvudansvarig. Medan mäns stressnivå sjunker i hemmet stiger den för kvinnorna. 

Jag skrev om det här på min blogg i veckan och möttes av igenkänning. Läsaren Mira skrev så här:

”Jag är uppväxt med en pedantisk mamma som städade, fixade, donade och höll i alla trådar samtidigt. Det jag mest minns av henne under barndomen är faktiskt att hon städade och var stressad och irriterad. Hennes systrar och mamma var precis likadana och jag som flicka har drillats hårt att följa i dessa spår. “Såhär ska det inte se ut hos en flicka”. “Du som är flicka ska hålla ordning”. Och när jag nu försöker hålla liv i allting på samma gång, det vill säga jobb, relationer och hemmet så får jag kommentarer av samma personer att jag måste stressa ner! Sänka kraven på mig själv! Och jag har även fått kommentarer om att det kanske inte är så konstigt att barnen bråkar mycket sinsemellan, det beror ju naturligtvis på MIG, att jag sprider för mycket stress hemma.” 

Det här är kvinnans moment 22. Hon ska ta hand om både hem och kropp och nära relationer. Klara av ett yrkesliv med för små resurser och ofta till en usel lön. Hon är klämd mellan barn i behov av omsorg och sina åldrade föräldrar. Och vi driver på henne när hon börjar sacka efter. Lyssnar inte när hon försöker säga nej. Och så en dag kraschar hon in i väggen.

Men då är det annat ljud i skällan. Fram tills utmattningen är vi beroende av hennes ork och kraftansträngningar. Men när blivit sjuk kommer anklagelserna.  Varför har hon inte sagt nej? Varför har hon inte sagt ifrån? Hon måste lära dig att sätta gränser. Ta ansvar för sitt eget mående. Sluta vara en sån duktig flicka. En prestationsprinsessa. Hur kan hon tro att hennes människovärde ligger i att prestera?

Det här är det stora sveket. Att först kräva allt av henne. För att sedan låtsas om att det inte hade någon betydelse. Att hon var dum som jobbade så hårt. Att det var korkat och ogenomtänkt. Att ingen krävde det av henne. Vi låtsas som om det inte finns någon baksida med att säga nej. Som att hon inte skulle blivit straffad om hon satt gränser kring sig själv. Som om det hade varit okej att lämna förskolebarn, gamlingarna och sjuka i sticket när hon tog sin långa lunchrast och vägrade övertid.

Men om vi nu ska utnyttja kvinnor på det här sättet vore det väl renhårigt om vi i alla fall kunde erkänna det? Att de var oersättliga medan de höll på. Och att är när de nu är sjukskrivna så kommer en annan kvinna tvingas kliva in och göra jobbet. Tills även hon kraschar. För det är så vi har valt att bygga det här samhället.

Aldrig kräva mer resurser. Bara kräva mer av kvinnan.

 

LÄS MER av Clara Lidström: ”Mitt hjärta blöder när jag tänker på sönerna” 

Logga in för att följa

Det är gratis och går snabbt!