Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer
Clara Lidström

Mitt hjärta blöder när jag tänker på sönerna

”Det är synd om pojkarna”, skriver Clara Lidström. Genrebild. Foto: COLOURBOX
”Det är pojkar som inte får gråta. Som övar på att flytta sin smärttröskel. Och som unga vuxna blir det ännu värre”, skriver Clara Lidström. Genrebild. Foto: COLOURBOX

Innan jag blev mamma till två pojkar kände jag att jämställdhet mest handlade om kvinnors och flickors rättigheter. Om vår möjlighet att leva bra liv. Att vara ung kvinna är svårt. Kroppskomplex, betygshets, sociala spel och hårda krav.

Detta är en krönika. Analys och ställningstaganden är skribentens.

Men när jag minns min tonårstid tänker jag också på de innerliga, nära vänskapsrelationerna jag hade med tjejer. Hur jag fick en Ipren från en förstående tjejkompis. Hur någon annan bjöd på en tvårutors Plopp från skolcafeterian för att ta udden av pms:en. Jag tänker på hur vi stod i flock och väntade på varandra när någon skulle gå på toaletten. Först när alla var klara följdes vi åt till matan i samlad skara. Alla ska med. Och sedan satte vi oss tillsammans. Och de snubbar som aldrig fick plats vid killarnas bord – varken fysiskt eller personlighetsmässigt – de fick äta med oss. 

Jag tänker på hur jag grinade i ett övningsrum på musikskolan och hur tjejerna blockerade dörren inifrån så att jag skulle få grina klart i fred. Jag minns hundra kramar och peppiga sms. Jag minns också kvinnliga lärare som strukit över kinden, stöttat, förmanat och kommit med goda råd. Lagt sig i och varit rimliga, vettiga och underbara förebilder. Några manliga lärare som gjorde samma sak kan jag inte komma ihåg.

Jag vet att jag riskerar att låta som en sådan där odräglig pappa som blir feminist först när han får döttrar. Men jag måste ändå erkänna att mitt feministiska fokus flyttades när jag fick söner. För vad ska vi göra med sönerna? Jag tänker på dem och hjärtat blöder!

Killar är så utsatta – inte minst av varandra. Småpojkarna är rädda för storpojkarna på rasten. Rädda för fotbollar i magen och handduksrapp i omklädningsrummet. Snöbollar som sylas i huvudet. Hårda tacklingar, taskiga skämt och tuff jargong. Att få byxorna neddragna. Eller kalsongerna uppdragna.

 

LÄS ÄVEN: Clara Lidström: Dags att även inkludera människor med Downs syndrom 

 

Det är pojkarna som leker så våldsamt på rasten att en kompis axel åker ur led. Det är pojkarna som slamsar så mycket att deras skolresultat blir lidande. Det är pojkar som inte får klä sig som de vill – för att de tappar i status om de är feminina. Det är pojkar som får lära sig att det är töntigt att bry sig om betyg. Pojkar som inte får gråta. Som övar på att flytta sin smärttröskel. Och som unga vuxna blir det ännu värre.

De både utsätter andra och utsätts själva för klart flest våldsbrott. De flesta hemlösa är män och de flesta som hamnar i missbruk likaså. Män utbildar sig i lägre grad och har också sämre skolresultat. Var femte man uppger att han saknar en nära vän och unga män är överrepresenterade i självmordsstatistiken.

När jag ser dokumentären om Tim Bergling (Avicii) fastnar jag för hur han kämpar för att kommunicera att han inte klarar mer. Inte orkar. Och hur han omges av män som inte nickar förstående, inte fyller i hans meningar, inte snappar upp vad han säger mellan raderna. De möter honom inte halvvägs och hjälper honom inte att fatta besluten han behöver för att kunna må bättre. De vill inte se. Eller förstår inte.

Och precis det han nekas av männen i sin omgivning är det som vi kvinnor är så bra på att ge varandra. Vi är fostrade till det. Förståelse. Bekräftelse. Att se varandra. Väninnornas funktion är att säga:

– Gå hem och ta en Ipren och lägg dig och sov. Strunta i dina träiga svärföräldrar som bara lägger sig i allting. Här, ta en kakbit till. Nu ältar vi din knäppa chef en stund, ditt krisande äktenskap eller din begynnande utmattning.

Kanske gråter vi lite eller skrattar tills vi kissar på oss. Väninnor hjälper varandra att se klart.

När feminister pratar om de samhällsproblem som det manliga könet skapar och själva blir offer för. Ja, då händer det att något ljushuvud påpekar att ”det minsann är kvinnorna som uppfostrat pojkarna så de måste ju göra något fel”.

Det är egentligen för dumt för att bevärdiga med ett svar. Men om någon nu ändå undrar vill jag slå fast att felet inte är vad kvinnorna gör. Utan vad männen inte gör. Deras frånvaro. Deras oförmåga och ointresse för att vara de goda förebilder som pojkar förtjänar.

Det är synd om pojkarna. Ni män får fan ta och fixa det här nu.

 

LÄS ÄVEN: Clara Lidström: Vi måste slåss för rätten att vara en usel förebild 

 

Triss i galor

I veckan hölls Vita husets korrespondentmiddag – senna märkliga gala där amerikanska politiker och journalister träffas och äter middag ihop med Hollywoods elit. Komikern Michelle Wolf var inbjuden för att underhålla och inledde med “Här är vi nu på White House Correspondents' Dinner. Som porrstjärnan säger innan hon ska ha sex med en Trump: låt oss få det överstökat!” Resten av talet var en rasande rolig sågning av såväl politiker som närvarande journalister. Missa inte hela klippet på Youtube!

 

Betydligt snällare tongångar rådde på Unicefs egen gala ”Världens viktigaste kväll – och roligaste”. Nytt insamlingsrekord slogs och självklart vill du inte vara sämre än alla andra som skänkte pengar. Bli världsförälder redan i dag, vettja!

 

Slutligen skänker jag en tanke till Kanye West som gjorde bort sig på VMA-galan när han stormade scenen och avbröt Taylor Swifts tacktal. Nu har han själv blivit avbruten och uppläxad i direktsändning efter att han i en intervju med TMZ sagt ”När du hör om 400 år av slaveri... 400 år? Det låter som ett val.”

Logga in för att följa

Det är gratis och går snabbt!