Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer
Clara Lidström

Vi har uppfostrat en generation av offer

Vi lever i en tid där vi inte vill ta ansvar – bara utkräva det av andra. Foto: Colourbox/Expressen
Kan du Kent Ekeroth snälla triggervarna innan du öppnar munnen och säger något överhuvudtaget? På grund av anledning. Foto: SVEN LINDWALL

Det finns ett begrepp i det svenska språket som jag önskar skulle utrotas ur vår vokabulär och vårt medvetande. Och det ordet är Triggervarning.

Detta är en krönika. Analys och ställningstaganden är skribentens.

Det hade sin storhetstid för ett par år sedan men ännu hänger det kvar – inte minst i sociala medier. Jag som bloggat i elva år drabbas ständigt av krav på att triggervarna när jag skriver känsliga inlägg. För dig som inte stött på detta begrepp (finns det verkligen sådana människor?) kan jag berätta att en det är ett slags varning som följer med en bok eller ett blogginlägg och som varnar för att det finns innehåll som kan trigga obehagskänslor hos vissa personer som läser det.

Hahahahahahahahaha. Känner jag. I sådana fall triggervarnas det ju alldeles för lite! Det är så mycket folk gör som väcker obehag hos mig.

Kan du snälla triggervarna när du har på sig de där fula Guccitofflorna med pälssula, som ser ut som att du trampat ihjäl en hamster? För de väcker obehag hos mig.

Kan du snälla triggervarna innan du börjar äta banan bakom mig på bussen? Det ljudet får mig att vilja sticka sönder mina hörselgångar med virknålar.

Kan du Kent Ekeroth snälla triggervarna innan du öppnar munnen och säger något överhuvudtaget? På grund av anledning.

Jo, jag vet att jag fånar mig. Men trams ska med trams bemötas. För trots att triggervarning används för allvarligare ämnen än dessa (så som ätstörningar, sexuellt våld eller rasism) betraktar jag triggervarningar i sig som fånerier. För om vi har ansvar för att triggervarna när vi riskerar att väcka obehag – då vill jag veta för vad och hur långt det ansvaret sträcker sig?

Själv har jag nämligen oerhört traumatiska upplevelser av cancer. Jag skulle tycka att det vore skönt om folk triggervarnade varje gång de tänkte diskutera cellgifter, tumörer eller ens nämna onkologen i närheten av mig. Kommer det samtalsämnet upp kan faktiskt en hel dag bli förstörd. Det kan till och med trigga i gång en panikångestattack hos mig. Världen vore en mycket bättre plats om jag slapp höra ordet cancer helt och hållet. Så på ett emotionellt plan kan jag förstå känslan av att vilja bli triggervarnad när något riskerar att uppröra. Men på ett intellektuellt plan kan jag inte förstå att någon vettig människa ännu förespråkar användande av varningen? För jag tror inte bara att det är tramsigt, utan direkt skadligt.

 

CLARA LIDSTRÖM: Vi måste slåss för rätten att vara en usel förebild

 

Ska vi verkligen lägga tid och energi på att förmå vänner, bekanta, tidningar och tv att inte prata om upprörande saker utan att först triggervarna? Sedan skriva arga mejl och kommentarer till de som trots allt gör det? Är det vad som kommer rädda vår psykiska hälsa? Är det inte vettigare att lägga den tiden och den energin på att arbeta med sig själv i stället? Så att vi blir bättre på att hantera det vi möter i livet.

Att förespråka begrepp som triggervarning är infantiliserande. Det tar ifrån oss makten över vårt inre liv. Vi lär oss att vi är hjälplösa offer för våra egna känslor, när det faktiskt är precis tvärtom. Du kan inte ändra på någon annan. Det enda du kan är att bestämma hur du själv ska reagera på det som drabbar dig. Och det är faktiskt både ett privilegium och ett ansvar.

Problemet är att vi lever i en tid där vi inte vill ta ansvar – bara utkräva det av andra. Och jag är rädd att vi uppfostrat en generation människor till att bli offer för omständigheterna. Som i stället för att hitta strategier för det svåra – vill slippa det svåra helt.  Men den inställningen gör oss inte till starka, fria människor. Det gör oss till krymplingar.

 

Förvåningen

Ingenting med rättegången mot Rahkmat Akilov kan väl kännas upplyftande. Men när Akilov informerades om att IS inte har tagit på sig hans dåd kände jag ett stråk av belåtenhet. Det var tydligt att han blev förvånad – för i sina chattar innan dådet var han tydlig med att han hoppades och ville att IS skulle erkänna honom och hans dåd. När man är avskydd av hela världen och därtill också är för misslyckad för att IS ska vilja hänga. Då har man sjunkit lågt…

 

Snälla, sluta!

Inget kan väl vara tröttare än att klaga på Melodifestivalen. Men eftersom det är mörkaste februari och jag ÄR trött så kommer jag göra det. Snälla! Sluta med att artister ska programleda Mello. Det blir aldrig någonsin bra. Lova att hädanefter endast anlita professionella komiker för uppdraget. Förslag: Babben Larsson eller Ann Westin. De skulle göra det med bravur.

 

På Donald Trumps fusklapp som skymtade i hans händer stod det "I hear you" som ett kom ihåg. Foto: CAROLYN KASTER / AP TT NYHETSBYRÅN

 

Trumps lapp

Donald Trump mötte i Florida anhöriga till offren för den senaste skolskjutningen. På sin fusklapp som skymtade i handen stod det ”I hear you” som ett kom ihåg. Inte särskilt betryggande när en president behöver en kom ihåg-lapp för att minnas att lyssna…